En lantis i storstaden

Standard
Millans närstående flytt och sthstudy:s underbara bloggar får mig att tänka på hur det var när jag själv flyttade till Stockholm för ca 13 år sedan…
 
Jag var verkligen lantisen i storstan, alltid kände jag mig i vägen i trängseln, och när jag min vana trogen hemifrån hälsade glatt på folk som jag mötte i bostadsområdet där jag bodde vände de sig efter mig och stirrade, trodde förmodligen att jag var en riktig knäppgök för så gör man inte i stan…
 
Tempot var ett helt annat än vad jag varit van vid, alla hade bråttom, bråttom…
 
Stockholmare måste vara jordens mest disciplinerade köare, vid busshållplatsen stod alla alltid i en lång, spikrak kö och nåde den som försökte sig på att smita före!
 
Ett annat fenomen som vi lantisar brukar reagera över med Stockholmare (eller Stockholmsbor kanske det är bäst att skriva, enligt en "äkta" Stockholmare krävs det att släkten bott i Stockholm i minst sex generationer för att man ska få äran att använda den hedersvärda (?) titeln Stockholmare) är att var och varannan, ja nästan alla, i alla fall enligt egen utsago, är chefer…Det är mycket konstigt!
 
STATUS! Mycket viktigt… 
 
Det tog mig ungefär 1,5 år att anpassa mig, sen hade jag lärt mig att uppföra mig som en äkta Stockholmsbo; Jag stod rakt i ledet vid busshållplatsen, hälsade aldrig på människor jag inte sett åtminstone 10 ggr förut, var tillräckligt uppstressad för att inte få för mig att försöka mig på ett litet samtal med kassörskorna när jag handlade, suckade djupt när någon äldre dam ville betala med småpengar…Och framför allt, det satt numera i ryggmärgen att man aldrig, aldrig står still på vänster sida i rulltrapporna…
 
Nu låter det kanske som att jag inte gillar Stockholm och Stockholmarna men så är det inte, tvärtom! Jag gillar Stockholm och har fortfarande en Stockholmslängtan, en vacker dag flyttar jag nog tillbaka…

»

  1. jaa, jag läser och känner igen mig…När jag flyttade dit och gick Hornsgatan ner mot Slussen så kändes det faktiskt som om jag hade en skylt på pannan där det blinkade "lantis"..JAg gick ju långsamt på trottoaren och såg på alla stooora hus och allting som gick så snabbt…Jag lärde mig att inte ha ögonkontakt med någon…det kunde vara livsfarligt…antingen var det obalanserade människor som tog det som en invit (till vad som helst) eller också uppfattades man själv som lite obehaglig . "vaddå, ögonkontakt i T-banevagnen?" är du psyko? så gör man bara inte…Men fortare än kvickt så sprang man som en skållad råtta fram å tillbaka mellan t-bane stationer, jobb och hem…och för min del var det ju ett evinnerligt drällande på alla krogar…Nu är man en gammal nucka som inte ränner nånstans mer än till tvättstugan (hihi)

  2. Jag har också erfarenhet av både storstad och landet, men jag trivs nog ändå bäst i staden! Tack för kommentar hos mig och önskar dig en trevlig helg och en mysig 3:e advent! Kram!

  3. Citat: ",en vacker dag flyttar jag nog tillbaka"!?!Fort, ring farbrorn med vita rocken…han har säkert några "piller" mot sådant? ;o)…mitt första möte med sthlm var på 70-talet…första kvällen bar det av mot nattklub…där vi möttes av en skylt med orden…skåningar och negrer äga ej tillträde! *fnys* …varpå vi plattade till dörrvaktens näsa…och gick på en pub i stället!*Have A Nice…*~CY,på väg mot 2006…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s