Månadsarkiv: februari 2007

Buttericks

Standard

Under gårdagens körövning slängde jag ur mig till min vän Karin att jag skulle blogga om hur jag fick besöksförbud på Buttericks i Stockholm en gång i tiden. Det är inte utan att jag ångrar mig lite nu…

  Nåväl, så här var det;

Det var i juletid i början av 90-talet. Jag var nyinflyttad i Huvudstaden och fascinerades av de oerhörda folkmängderna som rörde sig som en trög massa längs Drottninggatan och dess butiker. Julhandling fick en ny dimension för mig där jag föstes fram genom butikerna. För att lyckas få tag i något att handla gällde det att mödosamt trycka sig ut mot utkanten av karavanen och nappa åt sig något i förbifarten. Det var snabba beslut som gällde, att göra en avstickare var omöjligt. Att stanna upp skulle innebära en påtaglig risk att sluta som en väl sammansmält del av golvbeläggningen.  

Karavanen liksom sögs in genom dörrarna till Buttericks och jag med den. För er som inte känner till Buttericks kan man säga att det är butiken som gett lösnäsan ett ansikte. Efter att ha knuffats runt som en flipperkula mellan hyllor med pruttkuddar, monstermasker och rasslande plastskelett var jag glad när jag tycktes röra mig närmare utgången.   

Det var då det hände, det ytterst pinsamma….  

Jag var nästan framme vid ytterdörrarna när något började blinka och tjuta intensivt. Folkmassan stannade upp. Det var stöldlarmet som gick, någon gemen typ försökte tydligen fixa gratis julklappar. Som den moralens väktare jag är (hrmm, nåja..) stannade även jag upp som en del av den mur som blockerade ingången. Här skulle minsann inga snattare få ta sig förbi!  

Två väktare med en stöldlarmsdetektor dök upp. Med viktiga miner viftade de runt med detektorn i folkmassan och det tog inte lång stund innan det gav resultat och detektorn började pipa. ”Nu din tjyv, nu åker du fast! Nämen, nä…Vadå?? Vem? JAG!!!???!"

Tänka sig, det var jag som var snattaren utan att jag visste om det själv. Och jag hade tydligen inte försökt mig på att sno vilket krafs som helst. Oh nej, i min högra kappficka låg inget mindre än ett paket självlysande kondomer till det facila priset 25 riksdaler…

Det hjälpte inte att jag snyftande och hulkande bedyrade att jag inte skulle vilja ha kondomerna om de så slängde dem efter mig och bönföll mig att ta hand om dem, att jag definitivt inte var någon snattare, att någon måste ha låtit det lilla paketet glida ner i min stora ficka för att ”skoja” för jag själv var ju så oskyldig som ett litet lamm…

Nej, väktarnas dom var stenhård. De nästföljande sex månaderna hade jag inte tillåtelse att sätta en fot innanför butikens väggar.

Jag kan berätta att det tog betydligt längre tid för mig att komma över detta trauma. I flera år efteråt blev jag kallsvettig varje gång jag skulle passera larmdetektorerna i butikerna. Ännu längre tid tog det innan jag kunde skratta åt incidenten.  

Att skratta åt eländet var dock inga problem för min mor. När jag ringde hem och berättade vad som hade hänt lyckades hon nätt och jämnt klämma fram ett ”ursäkta att jag skrattar” mellan skrattsalvorna.  

Så gick det alltså till när jag fick besöksförbud på Buttericks pga ett paket självlysande kondomer. Det är ju också något att lägga till på meritlistan…

Annonser