Husdjur – en kostsam rikedom

Standard

 

Häromdagen fick jag klämma in min "lilla" kissemiss på modiga fem kilo, i en allt för liten kattbur, för en tur till veterinären. Herr Anton hade, trots sin aktningsvärda ålder (14 år blir 78 kattår!) samt det faktum att han sedan många år är kastrerad, yr av vårkänslor (i januari, katter är korkade) gett sig in i hetluften för att försvara sin position i katt-rankingen.

Hur går det när en 78-åring totalt utan självinsikt ger sig in i slagsmål mot betydligt yngre, virilare hannar? Han åker på stordäng! Min fordom så stolte krigare hade sedan nära en vecka skuttat fram på tre ben med ett nerblodat öra och en till hälften hårlös, sårig svans.

Väl framme hos veterinären stod det klart att Anton inte frivilligt skulle låta sig klämmas och kännas på, varpå han fick en spruta med lugnande medel. Inom några minuter vinglade han omkring på ostadiga tassar, ylandes en sorgsen melodi (inte helt olikt en överförfriskad, medelålders karl. Nobbad och barskrapad på väg hem från krogen). Innan han slumrade in kräktes han ymnigt över undersökningsbordet (Även detta påminde starkt om mänskligt beteende). I det exponerade maginnehållet krälade en decimeterlång. vit, platt mask (här slutar förhoppningsvis likheterna!) Maskproblemet avhjälptes snabbt med ännu en injektion (ka-ching i veterinärkassan) Matte lyckades lyckligtvis hålla frukosten nere trots att synen fick magen att röra sig på ett sätt som skulle göra tom Shakira avundsjuk.

Efter en stunds klämmande på tass och svans och ytterligare ett par sprutor (!) fick jag och katt bege oss hemåt, en av oss en dryg tusenlapp fattigare (där rök mina nya jeans, snyft…).

Det roliga är inte över än på långa vägar. Anton the Warrior ska nu äta antibiotikapasta två gånger dagligen. Av döma av Antons aversion mot detta drar jag slutsatsen att denna pasta inte påminner om Barillas! Ni som har minsta erfarenhet av katter förstår säkert hur enkelt det är att hålla kontroll över en slingrande kattkropp, fyra viftande tassar med tillhörande klor och en trilskande plastspruta med trögflytande pasta, när nämnda doseringsverktyg skall föras långt ner i ett gap bevakat av vassa huggtänder! Säkert anar ni också hur vackra mattes händer är redan efter ett par dagars behandling.

Men, trots allt känns det skönt att kattskrället faktiskt verkar repa sig snabbt. Han är en i familjen och visst kommer det att bli tomt den dagen man inte längre får lyssna till hans envetna ylande efter mat, känna stanken från kattlådan och reta sig på katthåren som naglar sig fast i sängkläderna.

Ett hem utan djur är ett fattigare hem…

 

»

  1. Shakira kanske har mask i magen …
    Jag har mina kvalster och tomtarna på loftet …
    Så mig går det ingen nöd på … inte ens när toapapperet är slut …
    Det finns alltid någon handduk inom räckhåll …
    Trevlig helg!

  2. BN: Ja, lite äckliga är de faktiskt. Men gulliga och mysiga också.
     
    DS: Ja vem vet, som den far runt… Torka sig med handduken, DET är äckligt! Trevlig helg du med 🙂

  3. Håller fullständigt med dig katter eller andra gnällande handjur är ett måste ;-)Anna-LysPS Hög igenkänningsfaktor DS

  4. En sån kisse…. Det hörs ju att han är en man iaf… Sjuttioåtta år och ge sig ut och ragga… Vår kisse Ceasar fick sig också ett bett i svansen när han mötte en annan katt på det som han trodde var \’vår\’ äng… Det blev veterinär och rengöring av sår och medicin den gången också… Sen dess har han varit skadefri, förmodar att den andra katten kanske såg ännu värre ut… (varför ger de sig på svansen för?)
     
    Äckligt med masken… göräckligt… tur på sitt sätt att ni fick reda på det iaf, så han fick maskmedel… Nu när mina går ute och jagar småvilt hela dagarna måste jag se till att avmaska dem både vår och höst, lätt att glömma av, det behövdes ju inte på samma sätt inne…

  5. Jo, hade precis en sån där slingrande katt i somras, som inte fick slicka på ett sår och därför hade tratt som hon blev halvt vansinnig av och ålade sig baklänges för att bli av med… och lyckades också…men plötsligt bestämde både hon och vi oss för att nusak banne mig katten överleva, med äcklig penicillinpasta och allt. Och aldrig att man kan vara utan de små liven! Så det så. Och inte är de äckliga! Möjligen att äta men nåt sånt ägnar väl inte vi oss åt 😉 Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s