Hem och Skola

Standard
 
Tonårsdotterns popmusik dunkar i väggarna, småtjejerna rusar runt glatt tjoande när de leker kull med kussen Emma. Själv har jag dragit mig tillbaka till mitt sovrum för en stunds lugn och ro, lycklig över att kunna göra just detta och över mina barn som är så fulla av liv.
 
Tyckte allt gick som på räls denna eftermiddag; Sanna fixade maten, jag dukade och Elina dukade av och stoppade tallrikarna i diskmaskinen. Stolt och nöjd öste jag beröm över mina duktiga flickor och uttalade att det "faktiskt börjar bli lite ordning här". Det är vid sådana tillfällen det är lätt att känna sig som en riktigt lyckad förälder, och eftersom dessa tillfällen är relativt sällsynta ville jag suga allt det goda ur just den stunden. Då föll våra blickar på Amanda som skyfflade in mängder av makaroner… med händerna! Två små nävar proppfulla med ketchupkladdiga makaroner fördes mot hennes lika ketchupkladdiga mun, som brast upp i ett lyckligt leende när syrrorna (och även mamma måste jag erkänna) skrattade åt åsynen.
 
Nåja, barnuppfostran pågår i minst 18 år per barn har jag hört, det betyder att jag har en sisådär 14-15 år på mig att åstadkomma ett mindre mirakel…
 
 
Snart har ännu en arbetsvecka avverkats och trots att jag har löjligt mycket att göra och dygnets timmar tycks alldeles för få känns det ändå som att jag har någon typ av kontroll. Nu känner jag mig som en långt ifrån fullärd, men ändå någorlunda rutinerad högstadielärare. Att vara lärare är lååångt ifrån det jag föreställde mig när jag gick på lärarhögskolan. Jag har bl a lärt mig att;
 
– Tonåringar kan lukta sig till osäkerhet och rädsla. Jag lovar, de är värre än blodhundar! They´ll eat you alive…
 
– Själva undervisningen känns periodvis som en bisyssla. Jeeesus så mycket möten, konferenser, pappersarbete, telefonsamtal till föräldrar, jagande efter elever och ren uppfostran man sysslar med på dagarna. Tror det snart är dags för oss lärare att kräva personliga sekreterare!
 
– Hur ung man själv än tycker att man är som lärare är det bara att inse faktum; i elevernas ögon är du en mossig relik från svunna tider…
 
– Sjundeklassare ska tuktas från början! Är man en riktigt grinig bitch från lektion ett, kan man unna sig att släppa greppet en aning efter ett tag, och ha riktigt trevliga lektioner med respektfulla elever så småningom.
 
– Att bibehålla kontrollen över 25 tonåringar är som att inta rollen som lejondomptör; full koncentration krävs och man gör bäst i att aldrig vända ryggen till!
 
– Det är mycket jobbigare, jävligare, roligare och mer stimulerande än jag kunnat ana! Ungefär som föräldraskapet när man tänker efter…
 

Som högstadielärare skadar det inte med lite inspiration från Häxan Surtant i vissa lägen…

»

  1. Jo, att vara pedagog är väl att just inse att det är det man får vara minst. Men visst är det skönt när man efter några terminers häxverksamhet kan få lite vänlighet tillbaka. Hur det nu kan vara möjligt? Fast….Ju "snällare" man är desto elakare kan barn bli, om man inte först har varit riktigt råsträng. Faktum är att den där ekvationen har jag fortfarande inte riktigt kläm på.
    Ha en skön och snäll helg nu! =)

  2. Barnuppfostran pågår nog hela livet från den dag man(ni kvinnor) fött dom små liven till världen.
    Den 13/2 börjar men in trees igen (Se youtube:n).
    Bebisens planerade?? nedkomst är andre april.
    Tills dess är den störste 22år…
    Denna lilla flicka som komma skall får vara den siste ongen…
    Det är som att åka bergodalbana.
    Jag är livrädd varje gång, men jag gillar när det killar i magen..
    Ska bli spännande.
    Kram från ett snöfritt…
    Lennart
     

  3. Hej och tack för ditt lilla morgonminne. Antagligen är det också den där första egna riktiga naturupplevelsen som etsar sig fast i ens bakhuvud. Och här var det inte så mycket aktivitet som "over there" på ansiktsboken 😉 Själv har jag tappat orken där lite, just nu. Håller mig mest till pusslandet…..Ha det gott!

  4. Fast när man har söner har jag hört att inte ens arton år räcker…
     
    Jag märkte det också när jag jobbade som lärarvikarie, det var speciellt en kille som var rent bedrövlig, jag tog i på skarpen med honom en gång när jag fick nog, klättrade allra högst upp på den högsta hästen coh skällde därifrån på honom säkert en kvart… och kan du tänka dig, han är den ende eleven som än i dag (efter femton år eller så) fortfarande minns mig, och hälsar på mig! (förutom mina småsyskon då som jag också var lärare för…. jag var bara tjugoett…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s