Månadsarkiv: mars 2009

Ny dag, nya möjligheter!

Standard
 
Igår kändes det mörkare än mörkt, men idag är en ny, ljusare, om är regngrå dag!
 
Jag har fortfarande i högsta grad svårigheter att kämpa mig igenom, men det kommer jag att klara av tack vare allt som är positivt i mitt liv. Allt hänger på att ha rätt fokus. Japp, så är det!
 
Var nöjd med allting som livet ger, och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär…
 
Jag har varit igenom värre perioder än denna och klarat mig helskinnad.
 
Jag mår fint, jag mår bara bra. Jag är nog tuffare än somliga tror!
 
Bara att borsta av sig och ta nya tag!
 
 
Jag vet inte varför, men varje gång jag kämpar som bäst med att rycka upp mig ser och hör jag Buzz Lightyear från Toystory i mitt inre:
 
"Mot oändligheten! Och vidare!"
 
 
Blir lite fnissig av det faktiskt…
 
Och jodå, jag är på jobbet (som jag för övrigt trivs bra med). Ska sluta smygblogga nu. Återkommer ikväll…
 
 
 

Ångest

Standard
 
Det här har varit en jättejobbig dag full av angrepp och strider. Jag är helt slut, ett bölande vrak. I vanliga fall skulle jag klarat av glåporden bättre, men just nu är det för mycket som tar ork och energi. 
 
Det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig, det är av krånglet man lär sig…

Snälla, snälla…

Standard
 
Jag sitter och lyssnar på finalbidragen i årets melodifestival. En artist som inte verkar lämna någon oberörd är Caroline af Ugglas. Uppenbarligen är det många som gillar henne, ändå hör eller läser jag dagligen elaka kommentarer om hur kass hon och låten är. Folk vill kräkas och tycker att det vore en skam om hon vann och fick representera Sverige etc etc.
 
Jag tycker Carolines låt är riktigt bra och hennes framförande är innerligt och känslosamt. Hon sjunger om något själupplevt, och lyckas förmedla smärtan hon kände. Det berör, och antingen uppskattar man att bli berörd eller så gör man det inte. Jag uppskattar det! Även om jag inte vill säga att hon är min solklara favorit i finalen, så tycker jag åtminstone att hon förtjänar en bra placering.
 
 

 

I övrigt är livet något av såväl himmel som helvete sedan en tid tillbaka. Saker har vänts upp och ner fullständigt. Mitt hem, min älskade och mina underbara barn är min himmel och min trygghet. Världen utanför är, om inte ett helvete, en värld full av väldigt tuffa prövningar. Jag håller mig uppe genom att hålla mig sysselsatt, men så snart jag slappnar av och tillåter mig att tänka väller känslorna fram.

Sorg, besvikelse, saknad och även en hel del ilska ryms i mina tårar. Styrka och stolthet får mig att torka dem och gå vidare.

 

Puh…

Standard
 
Hemkommen efter skidåkningen sprang jag mina 3km på löpbandet, gjorde mitt lilla gympingpass och tvingades ut att jaga rätt på borttappade barn. Nu när jag ätit, duschat och satt mig tillrätta med kaffekoppen medan småtjejerna ser på Bolibompa, känner jag hur trött jag är. Men skönt trött!
 
 

Skidåkning

Standard
 
Idag var en bra dag för en högstadielärare. Friluftsdag med slalomåkning i Grönklitt. Underbart!
 
Om det inte var så förbenat dyrt att åka slalom skulle jag och tjejerna säkert ha varit uppe i backarna en hel del under vintrarna. Idag fick jag dock åka gratis och fick dessutom rabatt på skidhyran.
 
En dag i backen tillsammans med barnen planerar jag dock att kosta på mig i vinter. Påsklovet siktar jag på. Japp!
 

Ond eller god?

Standard
 
Som ni säkert förstått har M tillfört mer än en massa kärlek till mitt liv, han är även en fantastisk inspirationskälla som får mig att tänka i nya banor. Det som kanske gjort störst intryck och som gett mig helt nya perspektiv är tanken att;
 
"Den som sårar dig värst, kan vara den som älskar dig mest."
 
Om man nu är inne i tänket att vi själva har valt var vi ville födas. Att vi tagit på oss uppgifter, inte bara för att vi själva ska kunna utvecklas, utan även för att hjälpa andra. Om man verkligen förstått detta, då är det också lätt att förstå att ovanstående påstående är fullständigt logiskt. Den som tagit på sig uppgiften att lära dig en läxa, att ge dig en rejäl utmaning kan i vissa fall agera av omtanke.
 
Tänk på saken, ni kan börja se på livet med helt andra ögon!
 

Lördagkväll…

Standard
 
…i soffan med en krasslig man som ligger och slumrar här brevid. Hur söt som helst…
 
I övrigt har det varit en lugn dag, dock inte helt utan dramatik. Vid besök i djuraffären med småtjejerna missade jag fullständigt de varnande lapparna som sa att man inte skulle stoppa in fingrarna i burarna. Och ja, jag blev biten av en råtta. Ingen vanlig brunråtta utan någon lite mer exotisk, vit variant. .
 

Skenet bedrar, detta är en blodtörstig best!

Hade det inte varit för att några andra butiksbesökare stirrat med skräck på mitt blödande finger och ojat sig hade jag inte oroat mig det minsta, men nu blev det ändå ett kort besök på akuten för att kolla upp om det var nödvändigt med en spruta. Och att sköterskan som tog emot tyckte att det inte fanns någon orsak till oro, då en stelkrampsvaccinering varar i 10 år och jag borde fått en i åk 5 vet jag inte riktigt hur jag ska ta. Antingen var hon halvblind, heldum eller bara fruktansvärt dålig på att räkna. I vilket fall gör det mig lite bekymrad och jag funderar på vilka övriga problem dessa möjliga brister kan orsaka i hennes profession.
 
 
 
Nåja, fingret och min övriga hälsa bedömdes vara utom fara och under eftermiddagen försökte jag ge tonårsdottern en match i Guitar Hero. Jag "failade" rätt rejält, men skam den som ger sig. Snart är det jag som rockar, yeah!

Apropå teater…

Standard
 
Nämnde i förra bloggen att detta var den andra teaterföreställningen jag sett tillsammans med mina elever på sistone. Den första var en pjäs skriven av Mikael Niemi, Vittulakillen ni vet, och framfördes av ett par sistaårselever på S:t Mikaelsskolans teaterlinje. En av de mycket begåvade unga skådespelerskorna var min unga vän, blogg- och körkamrat Emma.
 
Det var en enormt stark och rörande pjäs som behandlade många tunga ämnen som mobbing, våld inom familjen och dödliga sjukdomar, men även hemligheter och lögner. Emmas rollkaraktär öppnade föreställningen med frågan: "Vad är din hemlighet?" Och visst är det så, att vi alla har hemligheter. Jag misstänker dock att jag har färre hemligheter än de flesta, jag AVSKYR nämligen att inte kunna vara totalt ärlig och öppen.
 
Missförstå mig rätt, jag har inga som helst problem med att bevara andras hemligheter. Jag har fått ta emot många förtroenden från vänner under årens lopp, och dessa förtroenden bevarar jag med stolthet. Jag känner inte heller att jag måste exponera varenda liten del av mig själv och mitt liv för alla som orkar lyssna.
 
Att leva med lögner däremot, att få lov att hålla god min och låtsas som att allting är finemang fastän det inte är det, det hatar jag mer än något annat! Jag tror nämligen inte att sanningen i sig är det som skadar någon. Felaktiga handlingar, svek och lögner skadar människor, men;
 
 
Sanningen är GOD!
 
Sanningen är KÄRLEK!
 
ALLA förtjänar sanningen
 
 
Och "kärlek" som inte tål sanningen, vad är den egentligen värd?
 
Idag är jag älskad för den jag är, med alla fel och brister. Total ärlighet och öppenhet, utan förebråelser eller nedvärderingar, det är sann kärlek…
 
 

Teaterbesök

Standard
 
Såg Riksteatern framföra pjäsen Förödelsedagsbarnet idag. Väldigt bra! En timme med mycket skratt och tänkvärdheter var det, och jag vill varmt rekommendera alla som har chansen att gå och se denna föreställning.
 
Eleverna fattar dock inte riktigt grejen med teater. Det här var den andra pjäsen vi sett på relativt kort tid och reaktionerna är ungefär desamma;
 
"Jag fattar ingenting!"
 
"Det var ju bara några stycken som pratade hela tiden!"
 
"De var ju i samma rum hela tiden!"
 
Tonåringar, suck…  Roliga ibland men ytterst påfrestande såväl att arbeta som leva med.
 
 
 

Kul!

Standard
 
Vad kul det är med den här live-feeden som visar var mina besökare befinner sig! Genom den kan jag se att en av världens trevligaste familjer, familjen Olofsson, följer min blogg fastän de är på semester på Kanarieöarna. Besöket från Mexico var ingen annan än den bedårande Rafael, Team Cans "förlorade" körmedlem, som snart blir vår återvunne medlem när han kommer hem efter sin långvistelse i just Mexico.
 
Apropå Team Cans ska vi om bara några veckor hoppa på tåget mot hufvudstaden, för att se vår käre körledare Joacim uppträda med det där bandet han sjunger i lite sådär vid sidan om. Hammerfall kallar de sig visst! Det ska bli riktigt kul!
 
 

 

Här är han dock som vi är vana att se honom.

Den snygga bilden har min underbara Magnus tagit, och fler av hans fina bilder kan ni se här, här och framför allt här.