Månadsarkiv: mars 2010

Påskpyssel

Standard

Igår kväll färgade vi ägg här hemma.  Ni som känner mig kanske blir förvånade, men vi gjorde faktiskt det. En kastrull med ägg inlindade i lökskal och aluminiumfolie, och en med ägg i  karamellfärgat vatten. Inga fantastiska mästerverk, men rätt fina ändå, och tjejerna var nöjda och glada. Såpass nöjda och glada att de ville ta med till skola/dagis och visa upp äggen. Innan vi kommit ut i bilen var två av äggen trasiga, och ytterligare två fick sätta skalet till innan de nått sin destination. Tack och lov tog flickorna detta med jämnmod och morgonen blev en av våra bättre.

.

Jag tycker det är underbart när barnen kommer hem med sånt de pysslat ihop i skolan och på dagis. Att tex till jul plocka fram den  numera enögda, gråa, luggslitna tomten som en liten Sanna knåpade ihop på dagis för ett antal år sen gör mig alldeles sentimental och varm i hjärtat. Och vem blir inte glad av att se den här härliga kycklingparaden, signerad Elina och Amanda?

pict0054

Arg och ledsen!

Standard

Jag jobbar i skolan, och stöter på mobbing relativt ofta. De skolor som påstår att de inte har någon förekomst av mobbing på ett eller annat sätt, tror jag antingen mörkar ner eller blundar för sanningen. Barn är inte onda, men många försöker höja sin egen status, genom att på ett eller annat sätt sänka andras. Riskerar man själv att bli hackkyckling, kan man komma undan genom att rikta den negativa uppmärksamheten mot någon annan. Ibland kanske det är trasiga hemförhållanden som ligger bakom ett negativt beteende, andra gånger ren avundsjuka.  I min yrkesroll måste jag se problemen ur såväl mobbares som offers perspektiv, söka förståelse för båda och genom detta försöka  hitta en lösning.

.

När det är mitt eget barn som drabbas däremot, då flyger all förståelse åt pipsvängen!

Underskatta inte placeboeffekten!

Standard

Amanda råkade ut för en olycka härom dagen; klättrandes på den fastfrusna stegen som blev kvar efter takskottandet fastnade hon med kläderna, halkade och blev hängande i kläder och arm, hysteriskt skrikande. Traumatiserad, men oskadd plockades hon ner, och den enda sviten har varit en ömmande, dock fullt funktionabel, arm.

.

Idag insisterade hon på att armen gjorde så ont att ett bandage var nödvändigt. Jag lindade hennes arm omsorgsfullt, och effekten var god. Armen var som ny igen! Efter garanti att hon skulle få behålla bandaget efter helgen för att visa det för dagiskompisarna var alla sura miner borta, och hon fortsatte glatt leka med Elina och Simon.

.

Ca 30 minuter senare kommer hon tillbaka och konstaterar:

– Mamma, bandaget sitter ju på fel arm!

Personligt?

Standard

Det är lustigt det här med inredning. Jag har plöjt inredningssidor för att hitta inspiration. Alla skriver att man ska inreda personligt, det är det senaste. Sen visar det sig att alla ”personligt” inredda hem i princip ser exakt likadana ut.

.

Guide till att inreda personligt: Vitt, vitt, vitt med någon accentfärg, helst grått eller svart. Vill du visa att du är lite ”wild and crazy” kan du smälla till med en fondvägg i rött eller ärtgrönt.  Skippa gardinerna för maximalt ljusinsläpp. Placera sedan ut några gamla slitna möbler här och där, blandat med de nya, vita möblerna. För mycket nytt ger en opersonlig känsla!

Helst bör du ha olika modeller och färger på stolarna runt matbordet, det visar också att du inrett efter eget huvud, dvs personligt. Ha små stilleben i huset som visar dina fritidsintressen, tex en trave jakttidningar eller ett staffli med vackert arrangerade penslar. Och glöm för allt i världen inte bokstäverna! För att ditt hem ska bli riktigt personligt sätter du upp stora bokstäver, antingen på väggen eller på någon hylla.

Och sen avslutar vi med att ansluta oss till flocken, fluffa upp ullen och utbringa ett kraftfullt BÄÄÄÄÄÄÄ! På ett personligt sätt givetvis!

Glutenfritt, vilket shit!

Standard

Vi har fredagsfika på jobbet varje vecka. Jättetrevligt! När någon annan står för bakandet vill säga! Arbetskamraterna överträffar varandra med fantastiska bakverk vecka efter vecka. Ingen press här inte!

Bakning är något jag prioriterat bort för länge sedan, så när jag nu försöker åstadkomma något fikabrödsaktigt känner jag mig lika hemma med det som jag gjorde under de första hemkunskapslektionerna i femman. Dessutom har vi en glutenallergiker i kollegiet, vilket inte gör saken bättre. Nu har jag för första gången försökt mig på att baka med Sempers glutenfria bakmix, som luktar exakt som den där vidriga majsvällingen som mina barn vägrade dricka. Väldigt underligt ser det ut också. Förhoppningsvis smakar det i alla fall bättre än vällingen…

.

pict0047

Glutenfri äppelpaj. Flip eller flopp?

Min kör – min räddning!

Standard

Det finns nog inget som ger så mycket positiv energi som att sjunga i kör! Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas många gånger. Kvällar som denna, när jag kommit hem från en körövning, känns livet bara glatt, roligt och härligt.  Onsdagskvällarna med Gesundakören är en lycko-injektion!

Gesundakören

Fina, härliga Gesundakören! Jag kommer att sakna er så mycket när jag flyttar!

Åsa from Hell!

Standard

Som framgick i förra inlägget händer det att jag skriker åt mina barn. På sistone har det hänt rätt ofta faktiskt, och det är inget jag är stolt över. Jag har underbara ungar som jag älskar och de är inte speciellt besvärliga. Det är skamligt, dumt och jag skäms som en hund över mina utbrott.

.

Igår var en riktigt dålig eftermiddag. Det började lugnt och bra, men får småsaker tände jag till och blev helt vansinnesarg. Två gånger! Detta trots att jag haft en bra dag på jobbet och att livet i stort egentligen är riktigt, riktigt bra. Jag hade inte ens PMS! Egentligen är jag ju lycklig så varför uppför jag mig som en riktig häxa?

När tjejerna somnat hade jag ångest, skämdes, kände mig som världens uslaste mamma och en värdelös sopa rent allmänt. Ville kunna spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt! För att plåga mig själv riktigt rejält gick jag in på Pernilla Wahlgrens gullegullblogg där hon skriver om sitt lyckliga liv tillsammans med barnen. Det utlöste  ett befriande storböl. Tack Pernilla!

.

Jag har ingen ursäkt för mitt beteende. Jag är vuxen, intelligent och vet bättre. Dock har jag en förklaring!

Här är en liten del av allt som upptar mina tankar just nu:

Hur ska jag hinna det, hur ska jag hinna det där, hur ska jag hinna göra, hur ska jag hinna allt annat…..?????

Hur ska det gå med det, och hur ska det gå med det, och hur ska det gå med det där andra????

Hur blir det med det, hur blir det då, blir det något, vad blir det….????

Hur ska jag ORKA!!!

.

Ett stresstest på nätet gav följande chockerande resultat; JAG ÄR STRESSAD!!!!

.

Trötthet, irritation, ilska, plötsliga attacker av dysterhet och hopplöshet, ångest, magbesvär, hudutslag, allmän virrighet och glömska… Javisst, det är ju jag! Och jag försöker inte ignorera det, jag tar det på fullaste allvar. Men vad ska jag göra åt det? Jag kan inte sluta jobba, jag kan inte sluta ta hand om mina barn och det finns ingen avlastning att få. Det är bara att spotta i nävarna, fortsätta med djupandningen,  försöka få tillräckligt med sömn, kämpa på och hoppas att jag håller ihop fram till sommarlovet.

.

Imorse kramade jag ”nästan ihjäl” mina småtjejer (som Elina själv uttryckte det). Idag har jag inte skrikit och varit arg.  Än så länge har jag klarat den här dagen utan att flippa ur. Än så länge är det en av mina bättre dagar…

Virrhöna, hackspett, sångfågel och en halt pålle

Standard

Imorse var det stressigt som vanligt. Trots att jag var uppe okristligt tidigt för att vinka av älsklingen som fick lov att åka 5.30 för att hinna till jobbet blev tiden knapp. Hur gör folk egentligen för att hinna i god tid? Hur jag än bär mig åt slutar det med att jag står och jagar på barnen i hallen, lätt hysterisk. Skynda, skynda! Värre än Gunde nästan, och det är illa! Jag är så stressad innan jag lämnat av tjejerna varje morgon att jag är nära en kombinerad hjärtinfarkt och hjärnblödning. Hela vägen till Nusnäs är det djupandning som gäller. In genom näsan, långsamt ut genom munnen…

.

Tur i oturen hade jag totalt missat att Amandas dagis skulle till Vårsalongen på Kulturhuset, och att de därför skulle äta frukost tidigare än vanligt. Hade jag vetat det hade jag säkert fallit död ner på fläcken av stress. Nu hann vi ändå, nätt och jämt men ändock. Amanda kom iväg på sin utflykt och jag överlevde ännu en morgon, tack vare min virrighet!

pict0039

Amanda med fågelmask, egenhändigt ihopknåpad på Vårsalongen.

Amanda knåpade vidare när hon kom hem! Fylld med inspiration klippte hon ett rejält hål i sin tröja. Tröjan köpte jag i fredags och det var första gången hon använde den. Psykbryt! Hennes förklaring var enkel: ”Jag kom inte ihåg att den var ny!” Nu skulle jag önska att jag var den lugna, sansade mamman som förmanade stillsamt men samtidigt log inombords åt mitt barns upptåg. Jag är inte den mamman! Jag SKREK! Men det är ok, de är rätt härdade vid det här laget…

.

Elina tillbringade eftermiddagen hos vännen Hannah, och fick till sin stora lycka prova på att rida på en riktig häst. Här demonstrerar hon sina nyförvärvade kunskaper på Amandas älskade fåle, som numera tyvärr balanserar på tre ben.

pict00431

Hoppla hoppla!

Sanna har fått tid för intagningsprov till Estetiska programmet i Falun. Hon ska sjunga ur olika genres, göra gehörsprov, rytmprov etc etc. Hon är stencool, jag är hysteriskt nervös! Mamma Mia…