Åsa from Hell!

Standard

Som framgick i förra inlägget händer det att jag skriker åt mina barn. På sistone har det hänt rätt ofta faktiskt, och det är inget jag är stolt över. Jag har underbara ungar som jag älskar och de är inte speciellt besvärliga. Det är skamligt, dumt och jag skäms som en hund över mina utbrott.

.

Igår var en riktigt dålig eftermiddag. Det började lugnt och bra, men får småsaker tände jag till och blev helt vansinnesarg. Två gånger! Detta trots att jag haft en bra dag på jobbet och att livet i stort egentligen är riktigt, riktigt bra. Jag hade inte ens PMS! Egentligen är jag ju lycklig så varför uppför jag mig som en riktig häxa?

När tjejerna somnat hade jag ångest, skämdes, kände mig som världens uslaste mamma och en värdelös sopa rent allmänt. Ville kunna spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt! För att plåga mig själv riktigt rejält gick jag in på Pernilla Wahlgrens gullegullblogg där hon skriver om sitt lyckliga liv tillsammans med barnen. Det utlöste  ett befriande storböl. Tack Pernilla!

.

Jag har ingen ursäkt för mitt beteende. Jag är vuxen, intelligent och vet bättre. Dock har jag en förklaring!

Här är en liten del av allt som upptar mina tankar just nu:

Hur ska jag hinna det, hur ska jag hinna det där, hur ska jag hinna göra, hur ska jag hinna allt annat…..?????

Hur ska det gå med det, och hur ska det gå med det, och hur ska det gå med det där andra????

Hur blir det med det, hur blir det då, blir det något, vad blir det….????

Hur ska jag ORKA!!!

.

Ett stresstest på nätet gav följande chockerande resultat; JAG ÄR STRESSAD!!!!

.

Trötthet, irritation, ilska, plötsliga attacker av dysterhet och hopplöshet, ångest, magbesvär, hudutslag, allmän virrighet och glömska… Javisst, det är ju jag! Och jag försöker inte ignorera det, jag tar det på fullaste allvar. Men vad ska jag göra åt det? Jag kan inte sluta jobba, jag kan inte sluta ta hand om mina barn och det finns ingen avlastning att få. Det är bara att spotta i nävarna, fortsätta med djupandningen,  försöka få tillräckligt med sömn, kämpa på och hoppas att jag håller ihop fram till sommarlovet.

.

Imorse kramade jag ”nästan ihjäl” mina småtjejer (som Elina själv uttryckte det). Idag har jag inte skrikit och varit arg.  Än så länge har jag klarat den här dagen utan att flippa ur. Än så länge är det en av mina bättre dagar…

»

  1. Hej! Nu har jag filosoferat en lång stund för att säga något uppmuntrande, och så försvann mailet ut i rymden.
    Kort sagt: Se det som är bra, lagra inte det dåliga. Vi är många som tycker om dig som du är!

  2. Tack Mai!
    Nej, jag ska försöka att inte lagra det dåliga. Förhoppningsvis blir det folk av ungarna även om jag inte är perfekta mamman hela tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s