Men vad är detta??

Standard

Jag är som jag tidigare skrivit nästan alltid trött, även om jag brukar kämpa på och göra det jag ska ändå. Men nu är jag så trött att jag nästan är lamslagen.

Vi blev hemma idag då Elina hade magbesvär imorse. Eftersom det går magsjuka vågade jag inte ta risken att köra mitt vanliga ”gå till skolan och så får ni ringa om det inte blir bättre”. Det blev bättre, snabbt! Men det var ändå tur för mig att vi var hemma, för jag vet inte om jag hade fixat att jobba idag.

Större delen av dagen har jag legat halvt avsvimmad i soffan. Att lägga ett pussel med ungarna sög fullständigt musten ur mig, sen sov jag ett tag igen. På eftermiddagen ryckte jag upp mig något, och vi fixade en del ärenden på stan, men nu är jag sovtrött igen.

”Nu är mamma trött!” konstaterade Amanda i bilen tillbaka när hon märkte att jag inte riktigt hängde med i konversationen längre. De har börjat vänja sig vid en mamma som säckar ihop och måste vila stup i kvarten.

Jag blir så deppig av att vara så här trött. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag packat flyttkartonger av hjärtans lust nu, för egentligen är jag ju så himla glad och förväntansfull. Och stundtals är jag just sådär lycklig och ivrig som jag ”ska” vara, men så tar tröttheten över…

Det värsta är att jag börjat få ”hjärndimma”, och det oroar mig. På väg till Rättviks marknad i lördags kunde jag för mitt liv inte minnas hur infarten till Rättvik ser ut och hur jag skulle åka. Och det har hänt att skallen varit så borta att jag inte förstått vad ungarna säger när de pratar med mig.

Är det de senaste årens turbulens som kommit ikapp mig? Är det den ständiga stressen som börjar ge effekt? Är det hormonell obalans, mineralbrist eller har jag fått någon sjuka?

Om några veckor ska jag till vårdcentralen för hälsoundersökning. Jag hoppas bara att jag får ett bättre bemötande än förra gången. Något är fel, och jag måste få veta vad det är!

»

  1. Åsa, du gör mig orolig. Precis sådan där var jag när jag gick i väggen. Trött så jag nätt och jämt orkade jobba och sen just det där med att tappa bort vägen, jag känner igen det så väl, jag åkte vilse på väg till jobbet en gång och ibland satt jag som om någon drog ur sladden. Jag hoppas så att du inte blivit utbränd, men jag förstår om du har det…

  2. Jo, jag har ju faktiskt också fått diagnosen utbrändhet, eller psykisk utmattning, tidigare och lyckats ta mig tillbaka. Men jag tycker på något sätt inte att det är riktigt likadant nu som då. Då hade jag det så himla besvärligt och grät mest hela tiden. Nu är jag ju egentligen superglad..:S Men vad vet man, vad det än är som felar är jag övertygad om att stress är orsaken till besvären, direkt eller indirekt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s