Solitary

Standard

Det är tur att jag har mycket att göra, för det är inte kul alls att vara ensam hemma. Sommaren kom inatt, och det är ju helt underbart, men jag håller mig mestadels inomhus och packar och städar. Och längtar….

Man behöver bara sticka näsan utanför dörren, eller som i mitt fall åka till macken för att köpa kaffe, för att se att det här är en dag då familjer, släkt och vänner träffas och sitter ute i finvädret tillsammans. Hade det här varit för två år sedan, då hade jag också suttit på en veranda med en kopp kaffe eller kanske ett glas vin.

Jag har Magnus och mina barn. Hade det inte varit för dem hade jag kunnat falla död ner utan att någon hade märkt något på ett  bra tag. Så är det faktiskt! Visst har jag underbara vänner, men kontakten är inte särskilt frekvent, vilket till stor del beror på att jag är alldeles för dålig på att höra av mig.

Har jag valt detta själv? Nej!

Ångrar jag mitt eget agerande? Nej!

Kan man stryka ett streck över det som varit och låtsas som att allt är som förut? Nej!

Det som skedde, skedde. Saker kom upp till ytan och gav klarhet till verkligheten bakom fasaderna. Det visade sig att många saker som jag sett som stabila och bestående var väldigt sköra. Det som tycktes vara massiva kolonner av sten var inte starkare än bambupinnar. Har man en gång sett sanningen kan man inte längre lura sig själv.  Det går inte att backa bandet

Ibland saknar jag ändå illusionen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s