Bara jag och "spökena" hemma!

Standard

Barnen är utflugna och Magnus jobbar, så det är bara jag hemma. Eller kanske inte bara jag, här i huset dunkar det och låter mest för jämnan. Rätt ofta händer det också att man ser något slinka förbi i ögonvrån, och Magnus såg en liten ”ljusfigur” fara efter golvet i puben härom veckan.

När jag kom hit första gången kände jag genast olust, här skulle jag då aldrig vilja bo! Det var inga tvivel om att de energier som håller till här i huset var ytterst skeptiska och de tänkte inte låta mig känna mig välkommen i första taget.  Första gången jag var ensam i huset några timmar var jag så arg på Magnus för att han lämnat mig här ensam att jag inte kunde prata, och han blev helt förtvivlad.

Efter några månader blev jag dock accepterad, och numera känns det bara hemtrevligt med alla ljud som avslöjar att man aldrig är riktigt ensam. Vilka det än är som håller till här hemma vill de inget illa, och jag hoppas att jag så småningom kommer att tillåtas få se dem ”på riktigt”.

Även när jag bodde i Mora hade jag ofta besök i huset. Jag hörde tex tydligt hur saker rasade i garderoberna, men när jag öppnade stod allting precis som innan. Och så busade de ofta med mig genom att gömma saker. Jag kunde leta mig fördärvad efter en pryl, och så helt plötsligt låg den mitt framför mig där jag letat flera gånger. Sådant skrämmer mig inte det minsta längre.

Det var bara en gång jag blev riktigt rädd, och det var sent en kväll när jag låg i sovrummet och pratade i telefonen med Magnus. Plötsligt hörde jag steg utanför sovrumsdörren, och ett skrapande ljud, som om någon krafsade på dörren. När jag då, som jag brukar göra, önskade bort alla negativa energier, upphörde skrapandet och det blev lugnt igen.  Jag tror inte att det finns något som verkligen kan göra en något illa rent fysiskt, men de som skräms får man försöka göra sig av med.

»

  1. När jag kom hem till mamma och pappa efter att ha varit hos er märkte jag att någon varit och ”busat” med mina saker :). Jag hade ett armband med mig med en massa hängen som man hakar fast i kedjan. I samma ask hade jag också en halskedja.

    När skulle ta upp armbandet ur asken upptäckte jag att varje hängsmycke på armbandet även hade hakat fast sig i halsbandet, hela vägen. Vi konstaterade att det var helt omöjligt att det skulle bli så av sig själv eftersom det är ganska knepigt att trycka upp spärren på hängsmyckena.

    Så att ni har mycket besök hemma är det ingen tvekan om 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s