Sjukhusbesök och fest!

Nu har jag varit väldigt dålig på att uppdatera, men jag hoppas att ingen legat sömnlös.. 😉

I torsdags hände det mycket må jag säga! På skolan hade vi invigningsfest för vår nya skola i Mjälga, och det blev mycket lyckat. Det bjöds på mat från olika länder och elever uppträdde med sång, dans och musik från sina hemländer. Mycket kul!

Borlänge tidning var där och gjorde ett litet reportage som man kan läsa här.

Samtidigt som vi dansade, sjöng och åt var Magnus på läkarbesöket hos neurologen.  Min stackars älskling som alltid vill undvika att oroa mig eller belasta mig med sina problem,  det är först nu efteråt som jag verkligen förstått hur orolig han varit inför detta.

När han kom till Falu lasarett möttes han av inte en, utan två överläkare som presenterade sig och sa att han skulle följa med dem in på ett rum. Han hade ingen aning om vilken typ av besked han skulle få, tyckte det verkade olycksbådande med två läkare och då jag någotsånär lärt mig att tolka min älskades språk så törs jag påstå att han redan då var livrädd. När han sedan frågade om varför han kallats dit nu och fick svaret; ”Sätt dig!” erkänner han själv att han trodde det var kört, att han blev övertygad om att dödsdömen skulle komma och att det som kvarstod var att få veta hur lång tid han hade på sig. Världen och tankarna snurrade, och han kan inte återge vad som sades de första minuterna, det finns inga minnen av det..

Men, det var goda nyheter! Halleluja! Allt går åt rätt håll och verkar ordna upp sig helt av sig självt! Tack Gud, universum, alla änglar och all världens godhet!

När Magnus rasade ihop på gatan i Berlin förra våren och blev återupplivad i ambulansen utfördes en ny hjärnröntgen på sjukhuset där. När läkarna nu har jämfört hjärnröntgenundersökningarna kan de se att av de fyra cystorna han hade i hjärnan finns bara den största kvar, men den har krympt ihop så mycket att den är mindre än vad de tre små var på den första röntgen. Hjärnan håller på att återställa sig helt av egen kraft, eller åtminstone helt utan kirurgiska ingrepp eller mediciner. Är det inte fantastiskt?

Man kan ju inte låta bli att undra varför det tagit åtta månader från den senaste undersökningen att få något besked, men vi skiter i det nu. Vi är glada!

Är det dags att oroa sig igen?

Ni som läst min blogg tidigare vet hur arga vi varit över hur Magnus blivit behandlad inom sjukvården. Ni som inte har en aning om vad som hänt men är intresserade kan få en inblick genom att läsa mitt inlägg ”Brevet” postat i maj 2010.

Efter allt tjafs hände just ingenting mer. Vi gav upp Landstingets instanser då vi bara möttes av stängda dörrar, och Magnus sökte sig till privatläkare. Privatläkaren satte igång med att begära in journaler och sätta sig in i fallet, men fick av någon underlig anledning, trots upprepade försök, aldrig åtkomst till resultatet från den hjärnröntgen som genomfördes på Falu lasarett.

Eftersom Magnus mått relativt bra sedan den stora kraschen, och vi inte fått några nya svar på hans underliga symptom, har vi låtit det bero, fortsatt våra liv som vanligt och hoppats på att hans kropp kanske lyckats reparera sig själv på något sätt.

Häromdagen ringde en överläkare från neurologen i Falun och sa att han hade fått en ledig tid pga ett återbud, och att Magnus ska komma dit. Samtalet var mycket kort och utan information om vad besöket går ut på.

Är det inte underligt alltihop? Varför ringer de nu, efter att ha gett kalla handen gång på gång när det verkligen behövdes hjälp?

SJ, SJ gamle vän….

När jag bodde i Stockholm och Sanna var liten åkte jag ofta tåg till hembygden. Allt fungerade smidigt och fint! Vi bokade alltid plats i familjevagnen så att Sanna kunde roa sig i den lilla lekhörnan, och när den ambulerande försäljaren passerade förbi brukade vi köpa macka, kaffe och festis. Priserna minns jag inte, men eftersom jag var synnerligen fattig under denna tid kan de inte ha varit särskilt höga. Tågen kom oftast i tid, eller bara några minuter försenade. Dessa resor minns jag som trevliga!

Sedan hände något; plötsligt var det inte trevligt att åka i familjevagnen längre! SJ hade dragit ner på städningen, och för att kunna låta Sanna leka i den lilla lekhörnan fick jag lov att plocka skräp och torka av spill och klet först. Det blev helt enkelt äckligt!

Jag vet inte om familjevagnar med lekhörna ens existerar längre, men om de gör det skulle jag inte ens fundera på att resa med barnen i en sådan. SJ är inte vad det varit, inte på långa vägar!

Någon ambulerande försäljning finns inte längre, numera måste man tränga sig fram genom överfulla vagnar för att ta sig till restaurangvagnen där man kan få sig något till livs, om man nu har lust att betala hutlösa överpriser. Att tågen sällan är i tid behövs knappast nämnas, när flickorna åkt mellan Borlänge och Stockholm har de vid flera tillfällen blivit flera timmar försenade.

Idag åkte jag tåg för första gången på ett tag, en tur till Mora för att hämta hem småtjejerna som spenderat helgen hos mormor. Konduktören kom förbi och jag talade om att jag ville köpa en biljett till Mora.

– Det kostar egentligen 100:- extra att köpa biljett på tåget, men du slipper det.

– Jaha! Tack, men det hade jag ingen aning om! Det tycker jag verkar knasigt!

– Nej, vi vill få bort att folk köper biljett på tågen.

– Men då tycker jag att det borde framgå tydligare, jag köper biljett till mina döttrar två gånger i månaden och har aldrig lagt märke till någon information om att det skulle bli så mycket dyrare.

– Mjo, men det står nog…

Konduktören går iväg, men vänder efter ett par steg och utbrister triumferande:

– Förresten sitter det klisterlappar på dörren här!

Konduktören gick sedan iväg, vilket var tur! Om jag i mitt irriterade PMS-tillstånd påpekat att det väl är en aning sent att informera om denna regel först när man är på väg in i tåget hade han kanske krävt mig på den där hundringen iallafall…

Givetvis fick jag lov att kolla hemsidan när jag kom fram, 30 minuter försenad. För att hitta informationen om den extra kostnaden vid biljettköp direkt på tåget måste jag från SJ:s förstasida leta mig vidare antingen till sidan för pendlare eller den för affärsresor. Det tycker jag är en smula otydligt!

SJ lider av samma sjuka som den svenska skolan, sjukvården och välfärdssystemet, och jag fortsätter klia mig i huvudet och fortsätta grubbla över det man allt som oftast får höra numera; ”Det går bra för Sverige!”

Hur??

Så trött, så trött…

Jag har ju skrivit om mitt jobb tidigare, att det är ett roligt jobb med härliga elever och kollegor. Så är det verkligen! Det är kul att få göra olika saker, det är mycket praktiskt arbete utöver själva lärarjobbet, och de intensiva arbetsdagarna flyger fram.

Men så är det ju det där att man ska orka! Helst vill man ju ha lite energi kvar till sin familj också…

Veckorna går i ett! På måndagkvällarna är det kör, på tisdagar är det läxkväll, någon dag i veckan vill jag hinna hjälpa barnen med spelläxan, på torsdagarna är jag chaufför till fritidsgården osv osv…

På fredagskvällarna sover jag i soffan! 😛

Jag hade aldrig fått ihop min tillvaro med dessa långa arbetsdagar och alla förpliktelser utan min helt igenom underbara sambo och blivande make! Varje dag när jag kommer hem har han hämtat hem alla barnen och lagat middag. Jag behöver bara sätta mig till bords!

Och jag som alltid varit ensam om ansvaret för hem och barn, blir tårögd av lycka av att ha en man som fixar och donar, och faktiskt tar större del av det dagliga arbetet än vad jag gör, trots att han också har ett krävande arbete.

Tack älskling! Jag släpper dig aldrig! ❤

Jag vet att det är en tuff årstid, och att det blir bättre när ljuset och värmen kommer tillbaka. Jag försöker hålla fast vid den tanken, för nu är jag slutkörd!

Panikmätt!

Alltså, det här är fruktansvärt! Vi lagade världens godaste pizza, och jag åt så otroligt mycket!

Har ni varit så mätta att ni inte ens får ner ett glas vatten, fastän ni är så törstiga så ni håller på att bli tokiga? Exakt detta genomlider jag just nu, fastän det är flera timmar sedan jag trotsade kroppens alla stoppsignaler och resolut tvingade ner sista tuggan.

 I-landsproblem kombinerat med ren dumhet, I know, men jag lider faktiskt lite…

”Inte ikväll älskling, jag smälter mitt överintag!”

Helgmys!

Jo det där med att inte äta efter kl. 18.00, det gäller under vardagarna! Hrm…

Nu blir det hembakad pizza och ett glas rött! Mums!! 🙂

Början till slutet?

Jag sittter här i mitt varma sköna hem, mätt och välmående på alla sätt och vis. Livet är behagligt och vackert, och jag önskar att jag var en av alla dem som helt kan stänga ute vad som händer i vår värld.

Skulle det vara en slump att fåglar faller döda ner från skyn, och att fiskarna i havet döda spolas upp på våra stränder?

Tyvärr tror jag inte det, jag är orolig för vad som komma skall…

Moraltanten till er tjänst!

Idag jobbade jag ”bara” till 20.30, vilket innebär att jag kommer att få fortsätta måla på måndag. Det hade varit skönt att bli klar, men hemlängtan blev för stark. Och det var härligt att komma hem till familjen som satt och hade myskväll i soffan, förutom Sanna som är på besök hos kusinerna  i Mora.

Idag jobbade vi bland annat med gruppdynamik. Vår mycket duktiga chef arbetar med oss i personalgruppen för att vi tillsammans ska skapa Borlänges attraktivaste arbetsplats, och det måste man ju säga är en vision som heter duga!

Tidigare har vi fått göra en analys som visar våra egenskaper såväl privat som på jobbet. Resultatet blev 35 maskinskrivna sidor som talar om hur jag är och fungerar i grupp. Det har varit något av en aha-upplevelse för mig faktiskt! Främst visade analysen att jag är en omvårdnande och livsglad person utan mycket till ordningssinne. Inget nytt där! Men den visade även på andra egenskaper som jag spontant inte alls tyckte stämde in på mig, men efter lite eftertanke fick mig att krypa till korset. Framför allt detta att jag skulle vara mycket principfast och moralisk! Jag bara skrattade åt det först, men nu kan jag tydligt se de bitarna hos mig själv; jag ställer höga krav såväl på mig själv som andra när det gäller tex hur man beter sig mot andra människor, att man är ärlig, trogen  etc etc etc… Jisses, jag är ju värsta moraltanten!

Dock ska man komma ihåg att det är mina egen, personliga moral och mina principer jag håller hårt på, ingen annans…

Syftet med analysen är att vi genom att tilldelas olika färger, som står för olika personlighetstyper, ska bli bättre på att förstå och kommunicera med varandra. Det är mycket intressant, och jag tror på idén! Det kan vara svårt att komma ihåg att olika personer upplever samma händelser så olika som de faktiskt gör.

Avslutningsvis spelade vi ett spel där det gällde att snabbt dela ut kort med egenskaper till den kollega vi tyckte det passade in bäst på. Det var kul att se hur man blir uppfattad av andra! (Nu fanns det i princip bara positiva egenskaper med i kortleken, men dock…) Jag fick korten där det stod:

Uppmuntrande

Självständig

Noggrann

Livlig

Säker

Tävlingsinriktad

Och jodå, det känns helt ok!

Målarmania!

Vad gör man inte för en ledig klämdag!?

Idag var jag på jobbet från 8.00 till 22.00! Nog för att jag gillar mitt jobb, men inte riktigt så mycket att jag planerar att 14h-dagar blir frekvent återkommande. Den enda anledningen till att jag stannade kvar en enda minut efter 17.00 var att jag vill jobba in tid för att få vara ledig med resten av familjen på fredag. Nu är det bara tre timmar kvar att jobba in, så imorgon kanske jag hinner hem innan ungarna somnar.

Fram till normal sluttid (som alltså är 17.00, den privata skolvärlden är tuffare än den kommunala!) jobbade vi med den lokala arbetsplanen. Ett arbete som jag vanligtvis avskyr, men som faktiskt gick bra och smärtfritt tack vare att vi har ett så bra arbetslag. Jag gillar verkligen mina kollegor! Kvällen spenderades med att måla en stor lokal på skolan tillsammans med min underbara kollega Hanna. (Tuffare som sagt, vi gör väldigt mycket mer än att bara planera och undervisa.)

Hanna och jag delar arbetsrum storlek mindre, och har gjort så sedan i september. Hon är ung och helt ny som lärare, men ändå så otroligt kompetent och duktig. Man kan tro att jag skulle behöva stötta henne i arbetet, men lika ofta är det precis tvärtom. Dessutom är hon så otroligt trevlig! Alla dessa dagar vi jobbat så nära varandra, slitit och släpat under kaotiska förhållanden, har jag inte känt mig det minsta irriterad på henne en enda gång. Hanna är ett under av lättsamhet, och jag kan inte tänka mig en bättre medarbetare.

Nu är jag trött! Over and out…

Duktiga jag!

Jag trotsade min inre lathet idag igen och tog ett träningspass. Känner mig mer än nöjd och mår som en prinsessa! Och så knorrar magen lite lätt precis som den ska göra den här tiden.

Jag har aldrig bantat, men jag har ett vikttips som alltid fungerat för mig., och det är att låta bli att äta på kvällarna. Så snart jag tycker att det blivit för mycket av det goda, som nu,  återgår jag till rutinen att lägga mig lite hungrig. Gör jag det behöver jag inte tänka på vad jag äter under dagarna, denna lilla grej räcker. Det är inte precis som att kilona rasar, men det ska de ju inte göra heller. Om det funkar för alla törs jag inte uttala mig om, men för mig är det en bra metod för att den är så himla enkel.