Månadsarkiv: juni 2011

Lycka!

Standard

– Mamma kom, jag har en överraskning till dig. Skynda dig!

Amanda står i hallen med en vacker bukett ängsblommor i näven.

– Vi har plockat dem tillsammans, de är till dig och Magnus!

Ögonen lyser av glädje i det lilla solbrända, lite lortiga ansiktet med de stora framtänderna, och det långa, bruna håret är lika härligt rufsigt som det brukar. Min minsting, mitt lilla hjärta. Den som man inte kan bli arg på, som kan smälta bort all ilska, oro och sorg på nolltid bara genom en blick, en kram eller att lägga en hand på min kind.

Våra barn är hemma igen, glada och nöjda efter några dagar hos ”Boa” i Mora. Våra fina, fina barn som växer och blir klokare för var dag som går. Våra underbara, vackra, kloka barn som gör mig så stolt och lycklig, som gör mitt liv fullkomligt. Det känns som att bröstet är nära att explodera av kärlek…<3

 

Annonser

Ledig! Eller nåt åt det hållet…

Standard

Sjukt mycket har det varit ett tag, och allt som kan vänta har prioriterats bort. Tvätt, städning och i stort sett allt hushållsarbete har ignorerats, och arbetsrummet på jobbet är så belamrat av papper, pärmar och annat som staplats på hög för att tas hand om ”senare” att man får hålla in magen för att pressa sig fram till skrivbordet.

Idag har ”senare” kommit, och denna extralediga dag kommer att till största delen ägnas åt att få ordning på hem och trädgård. Imorgon blir det ett ryck på jobbet där målet är ett snyggt och prydligt arbetsrum med alla papper ordentligt sorterade i pärmar och alla skrivuppgifter rättade .

Alla barnen åker till Mora i eftermiddag för att umgås med släkt och gamla kompisar, och om allt går enligt planerna ska jag då försöka hinna ta hand om mig själv, planera inför bröllopet och ha det mysigt tillsammans med sambon. Och på nationaldagen, när barnen kommit hem, måste det till lite kvalitetstid med dem också.

Nu låter det som att jag beklagar mig över allt som måste fixas, men det är precis tvärtom. Jag ser fram emot att få ta tag i kaoset, eftersom jag inte kan slappna av och må riktig bra förrän jag fått ordning omkring mig.

Men rejäla sovmorgnar när möjlighet ges, det prioriterar jag aldrig bort! Därför sitter jag nu fortfarande i morgonrocken, trots att det enligt klockan är lunchtid, mätt, nöjd och belåten efter den mumsiga brunch med äggröra, bacon, bröd, kaffe och juice som sambon serverade, och laddar inför dagens uppgifter. Bara tanken på hur snyggt, prydligt och väldoftande det kommer att vara här när jag är klar gör mig lugn och harmonisk. Så nu ska jag gå från ord till handling och börja röja. Häpp, häpp!

 

Livet runt 40 och stackars lilla Calle G

Standard

En del säger att livet börjar vid 50, och kanske är det en tid när livet får ett uppsving igen. Man kan ju alltid hoppas! Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre! 🙂

För egen del tycker jag att det goda livet började vid 35, när jag på riktigt hittade mig själv och saker började falla på plats. Jag känner mig synnerligen tillfreds med mig själv, mitt liv och det jag hittills uppnått. Jag har en fantastisk sambo som snart blir min äkta man, jättefina barn och ett jobb som är krävande men förmodligen precis vad jag behöver just nu. Jag är inte rik, men jag har tillräckligt för ett bekvämt och trevligt liv, och kanske det viktigaste: jag skäms inte för något längre.

Jag har kanske inte alltid fattat rätt beslut i mitt liv (vilket jag inte kan veta säkert eftersom jag inte sett hur utfallet hade blivit om jag agerat annorlunda). Som jag ser det idag har jag gjort så gott jag har kunnat och det är gott nog. Att acceptera och kunna förlåta sig själv tror jag är en förutsättning för sann lycka. Då kan man leva sitt liv efter eget huvud/hjärta och inte behöva bekymra sig om hur andra ser på en. Det är sann frihet!

Dessa funderingar får mig att tänka på kungen (ja, självaste Cal Gustf av alla människor). Han är ju numera en till åren mogen man, men hans uppväxt i en skyddad verkstad med uppassare , ja-sägare och beskyddare har berövat honom möjligheten att utvecklas till en stark och fri människa. Hur löjlig jag än tycker att hela monarkigrejen är kan jag inte annat än tycka synd om honom. Tänk vad uppfriskande det hade varit om han istället för att sitta och dementera sina utsvävningar hade yttrat något som:

– Jo för fan, visst har jag varit på strippklubbar! Det fattar ni väl att man blir less på att strutta runt bland kostymnissar, kandelabrar och primadonnor och behöver lite rajtantajtan emellanåt! Jag är ju inte bara kung, jag är ju en människa också! Hur ska jag lära mig något om livet så länge om jag bara får uppleva av andra utvalda delar av det? Mina erfarenheter från den här tiden fick mig att komma till insikt om vad som är viktigt, hur livet kan se ut för dem som inte är födda med silversked i munnen, och gjorde mig till en bättre man med ett vidare seende. Ni må tycka att jag har gjort fel, och om ni saknar förtroende för mig får jag acceptera det och stiga åt sidan, men jag ångrar ingenting!

Jag har förstått att många tycker synd om kungen för att han jagas av pressen. Jag ser det som att han äntligen har fått en chans att stå för vem han verkligen är, att sträcka på sig och inse att en människas storhet inte ligger i en titel eller i generna. Tyvärr har han inte tagit chansen, utan framstår som en mycket liten och rädd man och får stå ut med att framställas som en pajas. Stackars lilla Calle G…