Replik till ”Att uppfostra ett barn…”

Standard

Frida skrev:

”Min lille är tre år och jag är förbluffad över hur elaka barn som är äldre är mot honom. Hackordningen är så tydlig vad gäller åldrarna. Grejen är dock den att min äldsta skulle aldrig bete sig så mot någon yngre.
Tycker synd om mina känsliga, överlag snälla barn som ska växa upp med så många ungar som är påfrestande pushiga, dominanta och emellanåt rent elaka. Tyvärr tror jag inte att detta är något barn gjort i alla tider och att de växer ifrån det för jag och många andra jämnåriga med mig kan verkligen inte komma ihåg att vi själva betedde oss si och så. Så med klump i halsen tänker jag att det är inte bara barndomen mina barn ska dela med de här andra ungarna utan även sitt vuxenliv.”

Mitt svar:

Jag förstår dig helt och fullt, det är svårt när man uppfostrar barnen till en sak, men så råkar de ut för andra som inte har fått lära sig samma sak. I vårt hem har det tex alltid varit en regel att ”Alla får vara med!”. Mina ungar har aldrig fått nobba en kompis som ringt på och velat leka om de haft en annan kompis hemma. Vill man vara för sig själv är det självklart helt ok, men inte att välja en framför en annan.

Tyvärr råkar mina barn ofta ut för just detta, att kompisarna nobbar dem för att de just den dagen leker med någon annan, och då passar det inte. Och detta sker med föräldrarnas tillåtelse! Jag blir riktigt förbannad på det! Är det av bekvämlighet föräldrarna uppmuntrar sina barn till ett mobbingbeteende? För det här tar ungarna nämligen med sig in i skolan och var de än är. När en av döttrarna här hade bjudit in till barnkalas, blev hon tom hindrad av två av kompisarna att hoppa på sin egen studsmatta, för att de ville ”hoppa själva”. Va!

Sen vill jag tillägga en sak som jag glömde i det tidigare inlägget; alla ungar behöver en massa positiv uppmärksamhet! Får de inte uppmärksamhet för det de gör bra kommer de att skaffa sig uppmärksamhet på något annat sätt, förmodligen genom att vara besvärliga.

Och det enda jag kan säga till tröst är att med rätt stöttning och en massa kärlek och förklaringar hemifrån,  som den jag kör med; att de andra helt enkelt inte fått lära sig, utvecklar dina barn förhoppningsvis den styrka och det skinn på näsan de behöver för att klara livet framöver. Åtminstone är det vad jag själv söker trygghet i när det gör ont i mammahjärtat…

»

  1. Ja ni, att avhandla uppfostran på några rader i en blogg är kanske inte det lättaste men jag vill bara säga en sak. Jag har som motsats till Frida ett sånt där pushigt, påstridigt, dominant och ibland elakt barn. Ett barn som vi jobbar stenhårt med för att lära honom hur man beter sig mot sina medmänniskor. Jag har även ett yngre barn som inte har några som helst problem med sin empatiska förmåga. Det jag vill säga är nog egentligen att barn – liksom vuxna- inte är svart och vita.
    Så kom bara ihåg att ”de där” jobbiga barnen är det inte heller så enkelt att vara förälder till.
    Mmmmm…. Ja, det var nog bara det jag ville säga.
    Theresia

  2. Nej, det är inte det lättaste, och självklart är barn olika. Men som du nog vet har jag också ett barn med besvärliga egenskaper som vi jobbar med så gott som dagligen, dock lite äldre och kanske numera lite klokare. Och det är just det som är grejen, att du och jag jobbar med det istället för att uppmuntra och försvara beteendet, vilket tyvärr är något jag stött på allt för många gånger. Om jag trampat dig på tårna är jag ledsen för det, du faller definitivt inte in i kategorin föräldrar som jag menade att kritisera.

  3. Nej, jag vet Åsa. Jag menar nog bara att det är lätt att tycka synd om de barn som inte tar för sig och hamnar i bakgrunden. Men jag tror att man måste ha tolerans mot de barn som är dryga och se lite bakom deras agerande. Även fast man ibland bara vill skrika och ruska dem. ( I bästa fall!)
    Men om man tänker såhär; Dagligen läser vi om utsatta barn i detta land. Barn som blir misshandlade, som blir sexuellt utnyttjade, som blir förnedrade eller på andra sätt lever i misär. De barnen har vi antagligen i vår närhet varje dag utan att vi vet vad som förekommer i deras liv. Det enda vi märker är utåtagerande eller elaka barn, eller ibland det motsatta. Människan utgår för det mesta från sig själv och sätter sitt eget liv som normen. Men alla ungar har det tyvärr inte som våra barn som har föräldrar som älskar dem och står ut och jobbar med att få dem till välfungerande vuxna.
    Jag kanske uttryckte mig oklart, men det jag ville var bara att försvara bråkstakarna lite. Tror att de behöver det ibland. Och jag är tvärtemot Frida, övertygad om att de ALLTID har funnits. De fick bara lite mer stryk förr.
    Annars kan man ju alltid ” bunt ihop dom å slå ihjäl dom!” 😉
    Kram T

    • Jo, men jag hoppas det gick fram att det inte är barnen jag blir arg på, utan föräldrarna. Ungarna är det ju helt klart bara synd om! Jag tror också att de alltid funnits, och jag är också övertygad om att de flesta växer upp till rekorderliga människor så småningom, de får det bara så jobbigt på vägen. Och att vara trevlig behöver ju inte betyda att man är tillbakadragen, det ska ju helst finnas lite balans också. Jisses, jag tycker man tampas med ytterligheterna mest hela tiden! Men det är ju så det är, hårt arbete och så en massa mys där emellan.

      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s