Månadsarkiv: september 2011

Härlig dag!

Standard

Vilken härlig dag! Sommaren kom tillbaka! Varmt, soligt och sådär riktigt underbart skönt ute! Härliga tider!

Och vad gjorde jag en sådan här dag som man bara måste ta tillvara på? Kanske den sista dagen med sommarkänsla på den här sidan av årsskiftet. Vad tror ni?

A. Satt på altanen och lapade sol

B. Gjorde trädgården redo för vintern

C. Höll mig inomhus, städade och tvättade

 

 

 

Jag litar på att alla som verkligen känner mig direkt gissade att rätt svar är C. Och jag är helt uppriktig när jag säger att det var en härlig dag, inte ett spår av ironi. Inget ger mig större tillfredsställelse än ett rent hem, jag är helnöjd. Lite knäpp kanske, men nöjd och glad! 🙂

 

Annonser

Update

Standard

Jamen nu så börjar livet kännas trevligt igen! Inte för att jag varit under isen ända sedan sist, men humöret har sannerligen inte varit på topp. Ibland är det lite drygt, även fastän omständigheterna är utmärkta. Då är det ju underbart att ha en man som ställer upp och bjuder till mer än nöden kräver, roar barnen tex. Jag bifogar bildbevis…

Hudlöshet, galenskap och Lycka

Standard

Flera gånger de senaste dagarna har jag påbörjat ett blogginlägg, som sedan hamnat i papperskorgen. Det blir liksom inget av det just nu, jag känner mig bara underlig till mods, utan egentlig anledning. Jag känner mig hudlös, överkänslig och labil. Jag suger åt mig allt jag hör och läser om sorg och elände och bär hela världen på mina axlar. Emellanåt pyser en del av de negativa känslorna ut och påverkar omgivningen. Idag har jag tex fått ett galet överdrivet vansinnesutbrott över en trilskande gräsklippare. Jag har gått omkring och känt mig allmänt värdelös, hopplös, avskyvärd och totalt ovärdig någon som helst kärlek. Dumma, destruktiva tankar och tårarna har legat på lur mest hela tiden. Och det är inte ens den tiden i månaden!

Jag har det så bra, så bra, med allt att vara tacksam för, och just ingenting att klaga på. Ändå kommer den här galenskapen över mig. Grubblerier över livets skörhet, en känsla av att inte orka med vardagens umbäranden och en stark längtan att rymma iväg med mina nära och kära till en kravlös tillvaro övermannar mig.

Att frisk och kry gå omkring och vara melankolisk i Sverige, i min egen trädgård, en vacker höstdag, i sällskap av älskade mannen och glada, friska barn känns så onödigt, bortskämt och dumt. Jag skäms verkligen, men tyvärr gör det inte saken lättare.

Nåja, nära till känslorna har jag alltid haft, på gott och ont, och jag vet ju att det går över tids nog. Med åren har dessa dalar blivit lättare att hantera, dels då jag kan se det för den tillfälliga svacka som det faktiskt är, dels för att jag nu vet att det inte bara är av ondo. En fördel men det här gråtmilda, hudlösa tillståndet är att det också lämnar en dörr öppen för andra typer av känslor, som upplevs starkare än någonsin annars. Jag hade ett sånt riktigt ”moment” ikväll;

Barnen ville ha med mig på en cykeltur, och trots att jag lika gärna hade suttit kvar i soffan i min patetiska självömkan blev det av. Vilken tur att det blev det, för det var ljuvligt! Frisk, men ändå behaglig höstluft, solnedgången som färgade himlen och fullmånen… ja det var så skönt och vackert. Och mitt överkänsliga jag söp in all ljuvligheten, och ville gråta över naturens skönhet och över mina barns livfullhet, glädje och  vishet. Och när vi cyklat nästan hela rundan och närmade oss hemmet kom världens underbaraste man oss till mötes, vacker och leende i skymningsljuset. I det ögonblicket upplevde jag extraordinär lycka. Den sortens lycka som känns i varenda cell i kroppen, som nästan får hjärtat att explodera i bröstet och ger en känsla av berusning.

Och jag ville åter gråta, men inte längre av hopplöshet…

Standard

Idag  var tjejerna på sin första dansträning sedan vi flyttade till Borlänge. Jag ville anmäla dem redan förra hösten, eftersom de dansat så pass länge i Mora, men då var de helt ointresserade. Nu var dock suget stort igen, och de tyckte disco-dansen var jättekul. Samma sak är det med Sanna, ja hon har inte börjat dansa, men hon har nu äntligen gått med i ungdomskören.

När jag hämtade Sanna efter första körövningen igår kväll frågade jag vad de hade sjungit. ”Vanliga körlåtar” fick jag som svar. ”Var det pop, visor, rock eller vad?” fortsatte jag fråga nyfiket. ”Inte vet jag, vanliga körlåtar bara” sa Sanna. När vi kom hem kikade jag på noterna.

Ja du Sanna, det var ju väldigt svårt att klassificera de där låtarna! Gav inte orden carol, advent eller kanske rentav christmas någon liten hint om vad det var för sånger ni övade på?

Nämnde jag att hon har VG i svenska och MVG i engelska? Ja se tonåringar…

Själv sjunger jag ju också i kör, och just nu är det engelsk musik för kör och orgel som gäller. Sopranstämman ligger bitvis så högt att jag riskerar knutor på stämbanden trots att jag faktiskt mimar när det blir som pipigast. Faktum är att mina stämband drar ihop sig nu, bara för att jag tänker på det. Mimandet är inte bara ett sätt för mig själv att undvika bestående men, det är också till stor del av omsorg för körkamrater och körledare, då det just nu låter som att någon torterar en tupp när jag försöker pressa upp mig i de där höjderna. Nåja, det löser sig förhoppningsvis fram till konserterna.

Avslutningsvis vill jag citera syskondottern Annika angående pågående IDOL-audition på TV 4: ”Kan inte Alexander Bard bara stoppa in en mössa i truten på sig själv och tejpa för?! Blir så trött på hans skitsnack :P” Word Anki!

Whiskyänka

Standard

Det är lite långt mellan inläggen nu, men det beror inte på att jag inte haft tid för omväxlings skull. Igår kväll hade jag gott om tid, eftersom alla barnen är utflugna, och Magnus höll whiskeyprovning för sin fars lilla nybildade whiskyklubb. De höll till här i vårt kök/vardagsrum, och jag lyssnade med ena örat medan jag slösurfade och löste korsord. Det Magnus inte vet om whisky… ja det finns nog inget. Det är ju himla tur att de finns de som vill höra på, för han är lycklig som ett barn när han får dela med sig av sina kunskaper och whiskyrelaterade historier. Min älskade whiskynörd!

Även idag är det whisky på schemat för Magnus del, då SMAD har sin super duper extremt unika och fantastiska provning. Den som medlemmarna betalat in för i flera år, och jag därmed inte har en chans att få komma med på. Suck! Kul för honom, men ack så tråkigt för mig! Bara för att det är så himla synd om mig som har så tråkigt har jag bestämt att:

1. Jag ska shoppa loss på Kupolen. (Jag behöver inneskor till jobbet, sen finns det en massa jag inte behöver som jag vill ha)

2. Vi ska ut och äta på restaurang efter whiskyprovningen. (Magnus har lovat att hålla sig relativt nykter. Han har fulla ryggsäcken med små flaskor att spara spriten i)

Vips så har den tråkiga dagen förvandlats till en trevlig!

Och denna trevliga dag är ingen vanlig dag, för det är Emmas födelsedag! Söta, goa systerdottern som blir hela 17 år!

Grattis Emma! ❤

Emma Holmström

Can I do it? Yes I can!

Standard

Jodå, det ska nog gå vägen i alla fall!

Ni får ursäkta, men jag har mörkat lite för er…

Kanske har det skinit igenom lite att jag inte varit på topp på sistone, men det är inte hela sanningen. Sanningen är faktiskt den att jag har pendlat mellan förtvivlan och bottenlös desperation.

Ni förstår, min nya jobbsituation, där jag som ensam lärare tar över efter två mycket kompetenta personer, är inte den lättaste. Man skulle kunna säga att den är förbaskat knepig! Förutom sex parallella planeringar inom olika arbetsområden är det dessutom tvunget att individualisera undervisningen för minst 10 av de drygt 40 eleverna från åk 1 tom åk 9.

Det är inte synd om mig, definitivt inte. Jag får skylla mig själv för att jag är för kaxig för mitt eget bästa.

”Är det någon som klarar det så är det jag!” tänkte jag,  och hoppade på detta, trots att jag kände till situationen.

Är det inte vidrigt med en sådan brist på ödmjukhet?

Det tyckte nog högre makter också, för de senaste veckorna har jag som sagt gått igenom sådana kval att jag nästan tappade tron på mig själv. Hjärnan har gått på högvarv dag som natt, tills den blev totalt överhettad och började hänga sig. Hade det fortsatt bara några dagar till hade kraschen varit ett faktum, och det hade blivit tvunget att reboota hela systemet.

Men, idag kom vändningen! Plötsligt hade jag en dag där allting funkade! Planeringarna föll på plats, lektionerna flöt på, jag individualiserade så det stänkte om det, fick eleverna att känna sig duktiga och kände mig så där superpedagogisk som alla lärare tror att alla andra lärare känner sig.

Imorgon är en annan dag, troligen med nya vändningar och ytterligare utmaningar, men idag är jag vinnare!