Månadsarkiv: november 2011

Inga kulor i grenen ännu, men nu är staken framme!

Standard

Tjejernas förkylning som kom mycket häftigt igår kväll tycks ha försvunnit lika hastigt, så imorgon är vi tillbaka i skolan alla tre. Det var faktiskt ett otroligt snabbt tillfrisknande, så nu kommer alla garanterat tro att jag fejkat. Skönt att de är så gott som friska, men ändå typiskt på nåt sätt. Ni som läst morgonens inlägg förstår säkert vad jag menar.

Dagen gav mig tillfälle att ge prov på min oöverträffade smidighet (ja, jag är ironisk) när jag ålade mig förbi allehanda byggmaterial, ända längst in i förrådet för att lirka ut kartongerna med julpynt. Och eftersom jag var smart nog att vänta tills det blivit mörkt gick det jättesnabbt att städa av tillräckligt för att få plats med lite tomtar och ljuslyktor. Jag har också hunnit beställa lite julklappar, och eftersom min stressnivå varit för hög ett tag så såg jag till att avboka allt som går att skjuta på framtiden. Tandläkarbesök tex, det får vänta. Har man redan väntat 10 år gör nog inte ett par månader extra någon större skillnad.

Lite mindre stressad, lite nöjdare. Lite god sömn nu bara så kanske livet börjar kännas anständigt igen.

Sömnlös

Standard

Nu har jag sovit ca 4h/natt i tre nätter i rad utan egentlig anledning. Idag skulle jag haft möjligheten att ta en lur, men det är helt omöjligt att komma till ro och somna. Övertröttheten är ett faktum, jag är en negativ surkärring och allting suger. Och ute ser det ut att ha blivit vår…?

 

 

Vill känna mig glad igen… 😦

Att vabba eller inte vabba…

Standard

Tjejerna snorar, nyser och har ont i halsen, så idag blir vi hemma.

Att ringa till jobbet och sjukanmäla mig själv eller anmäla vab är jättejobbigt tycker jag. Oavsett hur trevlig den som sitter i andra änden är inbillar jag mig att den tror att jag fejkar på något sätt. Att vi inte alls är sjuka utan bara hemma och vilar upp oss lite. Att vi är simulerande latmaskar som borde skämmas.

Den här känslan lämnar mig sedan inte under de dagar jag/vi är hemma. Om ingen har nyst, hostat, kräkts eller klagat över smärtor på 10 min, om febern inte är tillräckligt hög, om ungarna gör något annat än sitter i soffan med glasartad blick så blir det jobbigt. Är jag/de tilräckligt sjuka för att vara hemma, egentligen? Detta har gjort att jag flera gånger har skickat halvkrassliga ungar till skolan och lärarna har fått ringa efter mig efter några timmar.

Gäller det andra tvekar jag aldrig, självklart ska man vara hemma om man inte är riktigt kry. Förutom att man ska lyssna på kroppen så är man en smittbärare, och världen går inte under för att man inte är på plats på jobbet eller skolan. Man ska ta hand om sig, hälsan kommer först, jada jada.. Jag lever inte som jag lär i det här fallet!

Är jag ensam om det här? Kan ni sitta hemma och snora med gott samvete? Om ungarna är hängiga men ändå orkar leka lite stillsamt, känner ni er skyldiga då?

Julklappsångest!

Standard

Förra året var jag i princip klar med julklapparna den här tiden, men i år har jag inte köpt en enda. Gaaahhh!! Flera kvällar har jag suttit och fyllt i beställningar i olika webbutiker eftersom jag hatar att trängas i butiker, men så får jag inte ihop det jag vill, eller så blev det för dyrt, så jag stänger ner allt och tänker att jag ska ta det senare.

Men tiden springer iväg, och det ska vara dansuppvisningar, Luciafirande och en massa annat utanför de vanliga rutinerna. Vi är mitt i renoveringar, omdömesskrivningar, betygssättning och inte har vi städat och pyntat heller. Hilfe!!

Det här är säkert inte tillåtet

Standard

Att blogga på arbetstid är säkert totalförbjudet. Jag kanske struntar i det! Det finns nog ingen ände på hur rebellisk jag är egentligen, innerst inne!

Sanningen är att jag fick en oväntad lucka i schemat och kikade in för att kolla om det hänt något. Jag har varken ork eller lust att vara rebellisk just nu. Helst av allt vill jag ligga under en filt i soffan och strunta i allting efter en sömnlös natt, men så får man ju inte göra. Det är bara att bita ihop!

Snart är det jul, och jag önskar mig bara en endaste liten sak, och det är att hitta tillbaka till känslan att allting ordnar sig till slut, om inte förr så senare. Är det för mycket begärt?

Nu var jag visst lite rebellisk trots allt. Vi får väl se om jag får sparken nu då…

Barda – inget för Mandi!

Standard

Vet ni vad Barda är för ett program? Ett barnprogram på SVT där barn får komma och medverka i ett rollspel ute i skögen och där det dyker upp riddare, trollkarlar och alla möjliga figurer. En jättekul programidé, och ungarna här hemma gillade det skarpt. Ända till ett avsnitt där det dök upp en häxa med blod rinnande ur munnen och med lysande röda ögon. När hon dök upp, då fick Amanda nog!

Den rödögda häxan har sedan dess aldrig riktigt lämnat hennes sinne, trots att det var ganska länge sedan hon såg det där otäcka, och hon flyr från vardagsrummet om någon ens nämner ordet Barda.

Ikväll blev det sent, eftersom det kommit lite ynka-pynka snö och tåget från Stockholm blev 40 minuter försenat. *suck och suck igen*, och sen var det svårt för småtjejerna att varva ner och somna. När jag satt på sängkanten berättade Amanda om en mardröm hon haft, att hennes bästa kompisar i skolan fått röda ögon, precis som häxan i Barda. Knappt hade hon yttrat det förrän hon flög upp ur sängen in på toaletten. Hon blev så rädd av minnet att hon var nära att kräkas! Lilla hjärtat! Sen fick jag lova att stanna tills hon somnat ordentligt, och att om det kom fler drömmar ska jag komma och sova jämte henne inatt. Hennes lilla hand klappade lätt mot min arm ända tills hon äntligen slumrade in. Stackars liten…

 

Ingen adventsstämning i vårt hus!

Standard

Alltså, jag brukar städa och pynta till första advent, men i år finns det inte ett julpynt så långt ögat når. Inga julklappar är inköpta, inga ljus som brinner, rockmusik på radion… Så o-juligt det kan bli!

Det är inte det att jag inte gillar julen, för det gör jag. Det beror inte heller på snöbristen, nog för att den känns som ett litet hinder men den är inte avgörande. Huvudorsaken är att vårt hem fortfarande är under bearbetning med byggdamm och röra som följd. Idag har vi slitit som bara den M och jag, på var sin våning. Vi är effektiva och jobbar intensivt när vi håller på, men med många projekt på gång samtidigt tar det ändå sin tid. Och man måste faktiskt vila emellanåt också.

Lite stressat känns det dock då vi verkligen hoppats bli klara med stora delar av renoveringen till jul, men tiden går ju så himla fort!

Jag och M är både lika och olika när det gäller att jobba. Likheten är att när vi väl kommer igång är det full rulle och vi hinner knappt slänga i oss lite mat eller ens ta en kopp kaffe. Där emellan kan vi utan vidare sitta på röven och inte lyfta ett finger. Olikheten ligger i att han är mer noggrann och lägger mycket tid på förberedelser och underarbete. Jag är mer spontan och vill på på själva jobbet direkt, och då händer det ju att man får en del efterarbete istället…

Det här ”av eller på-beteendet” har jag helt klart efter min mor. Jag minns en gång när jag ringde henne för några år sedan utan att få något svar, och började bli orolig eftersom jag var ganska säker på att hon var hemma. Ett tag senare ringde hon dock upp och förklarade att hon inte tagit sig upp från golvet, hon hade lagt golv från morgon till kväll i två dagar och ryggen hade stelnat till totalt. Dessutom hade hon efter allt liggande på alla fyra klämt till en nerv i benet som svullnat till den milda grad att hon inte kunde kontrollera underbenet, det bara släpade efter henne när hon gick. Alltså, jag är ledsen för att jag skrattade åt dig den gången mamma, men det såg otroligt lustigt ut, och lyckligtvis gick det ju över. 🙂

Idag har jag lagt golv för första gången, och det gick över förväntan. Första timmen var jag förbannad och det var inga vackra ord som yttrades, men så fick jag in lite flyt och då blev det ju rentav riktigt roligt. Men julpyntet ligger som sagt kvar i sin låda ute i förrådet. Tjejerna är på väg hem med tåget och de kommer nog att bli lite besvikna när det inte kommit upp en endaste liten ljusstake ens. Jag ska gottgöra dem nästa helg, då ska vi fira advent så det stänker om det!

 

 

 

 

Vad ska jag kalla detta då?

Standard

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting… Sen kommer allting på en gång! Så funkar jag, och så funkar min blogg. Ännu ett blogginlägg för den som orkar läsa;

Jag bläddrade just igenom gamla blogginlägg från när bloggen var färsk och jag kallade mig ”mammagris” som en hyllning till min mor. Jag var yngre, naivare och sorglösare. Jag hade nyligen brutit upp från ett långt äktenskap som trots att det hade många ljusglimtar slutade mycket, mycket illa och under en längre tid hade jag gjort mitt bästa för att mörka för omgivningen hur saker och ting egentligen låg till. Jag var fri! Världen var vacker, jag var tacksam för min nya chans och det enda som låg framför mig var oändliga möjligheter.

Det har hänt så mycket sedan dess, såna otroliga förändringar i mitt liv, ändå grundlades mitt nuvarande liv där och då. Jag ingick under den här tiden ett heligt förbund med mig själv och högre makter att jag från och med då aldrig mer skulle hamna i samma fälla; att leva ett falskt liv med bortförklaringar, ursäkter och ett ständigt ljugande för sig själv för att stå ut. Jag skulle vara ärlig mot mig själv, följa mitt hjärta och säga min mening.

I retrospekt kan jag utvärdera hur det har varit att leva på det ”nya” sättet…

Jag och exmaken kan numera åtminstone emellanåt kommunicera utan att vilja slita håret av varandra, trots att jag numera alltid säger exakt vad jag tycker och känner, och även om vi fortfarande har lätt att ryka ihop blåser det snabbt över så vi oftast kan enas runt det som är det bästa för våra barn. Tjejerna är glada när de åker till honom och glada när de kommer hem igen, så jag är faktiskt ganska nöjd med situationen där. Med tanke på hur det var under ”krigsåren” kunde man aldrig tro att det skulle kunna bli så pass friktionsfritt som det är idag.

När man strävar efter att vara ärlig mot sig själv måste man ju känna efter riktigt, riktigt noga vad man egentligen vill innerst inne, och det blev början på ett mer intensivt andligt sökande. Jag fick en ny syn på livet, ja det har jag ju berättat om många gånger här på bloggen. Insikten att vi är så mycket mer än det som är fångat i vår sårbara kropp, men att vi valt detta liv för att kämpa och utvecklas.

Kämpa har jag sannerligen fått göra, och jag har blivit äldre. Naiviteten och sorglösheten har tyvärr fått sig rejäla törnar. Det jag lovade mig själv 2005 har jag försökt att följa, med skilda resultat.

Att vägra hålla en fasad är inget som är populärt i alla lägen, det ska gudarna veta. Den som väljer den vägen ska veta att den inte är den lättaste. Jag var  definitivt mer uppskattad i vissa läger som mitt ”gamla” jag, när jag på ren automatik kunde klistra på mig ett falskt leende och jamsa med om i princip vad som helst för husfridens skull, hur jag än kände innerst inne. I bloggsammanhang kan man likställa det med att sitta och klistra in smileys och ”hihi:n” i texten, trots att man egentligen sitter och gråter. Under en period föll jag in i det där beteendet igen, fejkade bara för att jag var i ett sådant behov av uppskattning, men det kändes fel och var ett fegt agerande.

Sex år senare är jag fortfarande fullt övertygad om att den väg jag valt är den rätta, och jag tänker aldrig mer vika av. Tyvärr har vissa relationer försämrats dramatiskt, men på den ljusa sidan har flera nya, härliga människor med samma uppfattning som mig kommit in i mitt liv. Först och främst givetvis min underbara man, som är precis lika jobbigt ärlig som jag är, men även nya härliga vänner. Vilken befrielse att kunna vara exakt den man är 100%  med alla sina fel och brister, utan kompromisser, hemligheter och konflikter!

Jag har fått signaler om att det finns de som tror att jag tycker att jag är märkvärdig på något sätt, och jag uppmuntrar som sagt att man säger vad man tycker, men den uppfattningen är fel. Vi är ju alla bara små separerade enheter som egentligen tillhör samma ”massa”. Alla är lika viktiga, men alla påverkar också alla andra.

Jag kan tänka mig att det som misstolkas som självbelåtenhet är min önskan att förmedla hur stärkt och lycklig det går att känna sig när man är sann mot sig själv. Alla bekymmer försvinner inte, men det blir mycket lättare att tackla dem. Det bästa är att detta finns tillgängligt för alla som vill och vågar. 🙂

Vi är alla bara droppar i samma hav med samma möjlighet att skapa ringar…

Nu blir det ”Så mycket bättre” med E-Type. Jag gillar E-Type! 😉

Jag älskar djur!

Standard

I inlägget innan skrev jag om kärleken till djur, och att det ibland kan bli rätt komiskt hur djur upphöjs till något otroligt märkvärdigt, och det kunde tydligen tolkas som att jag ser ner på djurägare. Så är det inte, jag har själv haft djur, älskar djur och hoppas ha fler djur i framtiden.

Djur skapar trivsel och kan vara jättehärliga, men man skaffar dem ju för att man vill ha ut något av det, om inte annat så söker man sällskap, utlopp för sin omvårdnande sida eller en känsla av att man är betydelsefull för en annan individ. Och eftersom man förväntar sig att få ”betalt” på detta sätt är kärleken inte ovillkorlig. Betalningen ligger i just det, att djuret är beroende av sin ägare för sitt välbefinnande, och om man tolkar det som kärlek eller naturliga instinkter får vara upp till var och en. Att min syn på djur är lite mer krass betyder inte att jag inte tycker om dem eller anser att de fyller sin funktion, för det gör de helt klart.

Reaktioner, vare sig de är positiva eller negativa är välkommet på allt jag skriver, men det är tråkigt att bli misstolkad. Hoppas att jag förklarat mig lite nu. Även om det finns de som tror annat så strävar jag efter att göra det jag i själ och hjärta är det bästa för mig och de jag älskar.

Peace