Monthly Archives: november 2011

Inga kulor i grenen ännu, men nu är staken framme!

Standard

Tjejernas förkylning som kom mycket häftigt igår kväll tycks ha försvunnit lika hastigt, så imorgon är vi tillbaka i skolan alla tre. Det var faktiskt ett otroligt snabbt tillfrisknande, så nu kommer alla garanterat tro att jag fejkat. Skönt att de är så gott som friska, men ändå typiskt på nåt sätt. Ni som läst morgonens inlägg förstår säkert vad jag menar.

Dagen gav mig tillfälle att ge prov på min oöverträffade smidighet (ja, jag är ironisk) när jag ålade mig förbi allehanda byggmaterial, ända längst in i förrådet för att lirka ut kartongerna med julpynt. Och eftersom jag var smart nog att vänta tills det blivit mörkt gick det jättesnabbt att städa av tillräckligt för att få plats med lite tomtar och ljuslyktor. Jag har också hunnit beställa lite julklappar, och eftersom min stressnivå varit för hög ett tag så såg jag till att avboka allt som går att skjuta på framtiden. Tandläkarbesök tex, det får vänta. Har man redan väntat 10 år gör nog inte ett par månader extra någon större skillnad.

Lite mindre stressad, lite nöjdare. Lite god sömn nu bara så kanske livet börjar kännas anständigt igen.

Annonser

Sömnlös

Standard

Nu har jag sovit ca 4h/natt i tre nätter i rad utan egentlig anledning. Idag skulle jag haft möjligheten att ta en lur, men det är helt omöjligt att komma till ro och somna. Övertröttheten är ett faktum, jag är en negativ surkärring och allting suger. Och ute ser det ut att ha blivit vår…?

 

 

Vill känna mig glad igen… 😦

Att vabba eller inte vabba…

Standard

Tjejerna snorar, nyser och har ont i halsen, så idag blir vi hemma.

Att ringa till jobbet och sjukanmäla mig själv eller anmäla vab är jättejobbigt tycker jag. Oavsett hur trevlig den som sitter i andra änden är inbillar jag mig att den tror att jag fejkar på något sätt. Att vi inte alls är sjuka utan bara hemma och vilar upp oss lite. Att vi är simulerande latmaskar som borde skämmas.

Den här känslan lämnar mig sedan inte under de dagar jag/vi är hemma. Om ingen har nyst, hostat, kräkts eller klagat över smärtor på 10 min, om febern inte är tillräckligt hög, om ungarna gör något annat än sitter i soffan med glasartad blick så blir det jobbigt. Är jag/de tilräckligt sjuka för att vara hemma, egentligen? Detta har gjort att jag flera gånger har skickat halvkrassliga ungar till skolan och lärarna har fått ringa efter mig efter några timmar.

Gäller det andra tvekar jag aldrig, självklart ska man vara hemma om man inte är riktigt kry. Förutom att man ska lyssna på kroppen så är man en smittbärare, och världen går inte under för att man inte är på plats på jobbet eller skolan. Man ska ta hand om sig, hälsan kommer först, jada jada.. Jag lever inte som jag lär i det här fallet!

Är jag ensam om det här? Kan ni sitta hemma och snora med gott samvete? Om ungarna är hängiga men ändå orkar leka lite stillsamt, känner ni er skyldiga då?

Julklappsångest!

Standard

Förra året var jag i princip klar med julklapparna den här tiden, men i år har jag inte köpt en enda. Gaaahhh!! Flera kvällar har jag suttit och fyllt i beställningar i olika webbutiker eftersom jag hatar att trängas i butiker, men så får jag inte ihop det jag vill, eller så blev det för dyrt, så jag stänger ner allt och tänker att jag ska ta det senare.

Men tiden springer iväg, och det ska vara dansuppvisningar, Luciafirande och en massa annat utanför de vanliga rutinerna. Vi är mitt i renoveringar, omdömesskrivningar, betygssättning och inte har vi städat och pyntat heller. Hilfe!!

Det här är säkert inte tillåtet

Standard

Att blogga på arbetstid är säkert totalförbjudet. Jag kanske struntar i det! Det finns nog ingen ände på hur rebellisk jag är egentligen, innerst inne!

Sanningen är att jag fick en oväntad lucka i schemat och kikade in för att kolla om det hänt något. Jag har varken ork eller lust att vara rebellisk just nu. Helst av allt vill jag ligga under en filt i soffan och strunta i allting efter en sömnlös natt, men så får man ju inte göra. Det är bara att bita ihop!

Snart är det jul, och jag önskar mig bara en endaste liten sak, och det är att hitta tillbaka till känslan att allting ordnar sig till slut, om inte förr så senare. Är det för mycket begärt?

Nu var jag visst lite rebellisk trots allt. Vi får väl se om jag får sparken nu då…

Barda – inget för Mandi!

Standard

Vet ni vad Barda är för ett program? Ett barnprogram på SVT där barn får komma och medverka i ett rollspel ute i skögen och där det dyker upp riddare, trollkarlar och alla möjliga figurer. En jättekul programidé, och ungarna här hemma gillade det skarpt. Ända till ett avsnitt där det dök upp en häxa med blod rinnande ur munnen och med lysande röda ögon. När hon dök upp, då fick Amanda nog!

Den rödögda häxan har sedan dess aldrig riktigt lämnat hennes sinne, trots att det var ganska länge sedan hon såg det där otäcka, och hon flyr från vardagsrummet om någon ens nämner ordet Barda.

Ikväll blev det sent, eftersom det kommit lite ynka-pynka snö och tåget från Stockholm blev 40 minuter försenat. *suck och suck igen*, och sen var det svårt för småtjejerna att varva ner och somna. När jag satt på sängkanten berättade Amanda om en mardröm hon haft, att hennes bästa kompisar i skolan fått röda ögon, precis som häxan i Barda. Knappt hade hon yttrat det förrän hon flög upp ur sängen in på toaletten. Hon blev så rädd av minnet att hon var nära att kräkas! Lilla hjärtat! Sen fick jag lova att stanna tills hon somnat ordentligt, och att om det kom fler drömmar ska jag komma och sova jämte henne inatt. Hennes lilla hand klappade lätt mot min arm ända tills hon äntligen slumrade in. Stackars liten…