Det är synd om människorna!?

Standard

Jag läser en hel del kändisbloggar, och även en hel del bloggkommentarer. Bloggarna läser jag givetvis för att de roar mig, kommentarerna läser jag för att… ja varför egentligen? Precis som i musikvärlden, sportvärlden eller i princip vilken sfär som helst där personliga preferenser spelar in spyr folk ut elakheter över oväsentligheter. Ibland känns det som rena krigszonerna.

Det tycks inte spela någon roll vad som skrivs, allting går att spotta på. Att vara för lycklig och framgångsrik sticker givetvis i ögonen. Om man beskriver tunga perioder är man antingen bortskämd och gnällig, eller så kan man lika gärna göra lidandet kort genom att ta livet av sig. Vågar man sig på att ha en åsikt är man dödsdömd. Att lägga sig på en vardagsinformativ alternativt komisk mellannivå är som att be om kommentarer om att man är dum, ful och ytlig och att det är lika bra att ta livet av sig. Är man för duktig är man en självbelåten idiot som kan ta livet av sig, och erkänner man sina brister kan man, ja det är lätt att gissa, givetvis lika gärna ta livet av sig.

Jag minns när jag var 11-12 år och bara äääälskade den norska pop-gruppen A-ha. Sångaren skulle jag definitivt gifta mig med bara jag blev gammal nog. De var bäst, bäst, bäst och ingen annan grupp kunde komma i närheten. Rentav var det så att alla andra pop-grupper som ”konkurrerade” med mina favoriter var fula, dåliga, töntiga och värdelösa i största allmänhet. Kanske tyckte jag också att de lika gärna kunde ta livet av sig, men det har jag i så fall förträngt.

Säkert känner de flesta igen sig i den här idoldyrkan från ungdomen och kan skratta åt det i efterhand. Som nästan-tonåring och några år efter det är man ju inte så kaxig innerst inne, utan en liten osäker person som söker tröst i att identifiera sig med eller drömma om fiktiva mediapersoner. Hade Internet funnits då hade jag säkert skrivit både vackra ord till ”min” grupp och passat på att näthata de andra fjantarna lite lätt.

Näthatet har debatterats i olika forum, och man försöker stoppa de grövsta överträdelserna genom att tex ta bort möjligheten att kommentera anonymt, moderatorer, kommentarsfilter etc, och det hjälper säkert i viss grad. Jag är dock mer intresserad av vad som driver en vuxen människa att sitta och skriva elakheter till personer de inte känner.

Är det människans sanna natur som glimtar fram när det finns möjlighet att gömma sig bakom ett anonymt alias?

Är det många vuxna, välputsade fasader som döljer små, rädda 11-åringar?

I ett allt mer elitistiskt samhälle där ytterst få, om ens någon, känner att de kommer i närheten av den retuscherade idealbilden av den lyckade människan, känns det kanske relativt oskyldigt att ta ut sin frustration på någon av de ”perfekta” människorna på nätet?

I ett land där klassklyftorna växer och allt fler blir allt fattigare väljer man kanske att släppa ut en del av sin ilska på någon som känns oåtkomlig och osårbar?

Är irritationen över småsaker ett sätt att avleda tankarna från större, svårare problem?

Förklaringarna är säkert många, men oavsett vad som ligger bakom är utvecklingen skrämmande, och näthatet som fenomen är troligen inget isolerat problem, utan en avspegling av någonting större.

Jag är nog ändå rätt glad att jag inte är en kändis, mitt nässkinn är inte tjockt nog…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s