Snäll?

Standard

En släkting till mig skrev en intressant fråga på Facebook häromsistens som handlade om karma. Hon undrade om man fick god karma av att göra goda handlingar medvetet, eller om det bara är de omedvetna som ”gills”. Jag har funderat på det där och kommit fram till följande;

Självklart ger medvetna goda handlingar god karma, OM de är uppriktiga, utförda av kärlek/omtanke och att man inte förväntar sig att den hjälpte på något vis ska återgälda eller på något sätt stå i skuld gentemot sin välgörare. Sann omtanke ska nämligen inte kosta någonting.

Jag funderar just nu också mycket på det här med att vara ”snäll”. När är man egentligen snäll?

Om en person man bryr sig om behandlar en annan person som man också bryr sig om illa, och man väljer att låtsas som ingenting, är man snäll då?

Om personen som behandlas illa är ett hjälplöst barn, och man låter det fortgå för att man inte vill ”lägga sig i”, är man snäll då?

Den sista frågan har jag lättare att besvara, det kan bara inte vara snällt att blunda och tillåta barn utstå kränkningar. Detta är ju även ett aktuellt ämne, då det talas allt mer om mobbing och kränkningar i skolan, och jag tycker att det är bra att det kommer upp. Tyvärr är detta något jag känner att jag gjort mig skyldig till tidigare i livet, inte som aktiv utan som passiv, och det är något som jag skäms för. Jag har bevittnat kränkningar  utan att göra ett skit. Min enda ursäkt är att jag var för ung och osäker för att våga göra något åt det.

Den första frågan är mycket mer komplicerad. Hur mycket ska man lägga sig i? Ska man lämna människor att lösa sina egna uppgifter, gå sin egen ”skola” och därmed ge dem chansen att utvecklas? Eller ska man säga vad man tycker till den som gör fel,  och/eller göra vad man kan för att stötta den utsatte personen för att förhoppningsvis få dem att inse att något är fel? Även detta kan tyckas vara en enkel fråga, men i praktiken har jag upptäckt att det inte alls är det då det finns de som inte vill inse att de faktiskt blir illa behandlade, speciellt inte om de är i en kärleksrelation. Att över huvud taget nämna att något skulle vara fel kan orsaka mycket negativa reaktioner mot en själv. Ska man fega ur eller riskera att få ta en smäll? Ska man riskera relationen med såväl förövare som offer eller helt enkelt sköta sig själv?

Ju mer jag funderar på begreppet ”snäll”, ju fler frågor dyker upp. När jag var liten blev jag ofta kallad just snäll, därför att jag ständigt bar på en oro att vara till besvär eller göra någon ledsen. Men tyst och foglig behöver ju inte betyda snäll, eller?

Jag har långt kvar till pudelns kärna, men jag närmar mig allt mer tanken att feghet och passivitet snarare drar mot elakhet än godhet.

Nu var det länge sedan jag skrev, och kanske är det svårt att få några kommentarer, men om någon har några tankar kring det här vill jag gärna höra era åsikter.

»

  1. Hej Åsa,Vi har nog samma tänk i mycket.Jag känner igen mig i det där att vara snäll och om det är bra eller dåligt.Var går gränsen?! Civilcurage är du inne på där ett tag..
    Inte helt lätta frågor du tar upp. Jag har allergi mot ordet snäll om jag hör det om mig! Fortsätt skriva, Åsa. Du är bra!
    Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s