Vad ska jag kalla detta då?

Standard

Först kommer ingenting, sen kommer ingenting… Sen kommer allting på en gång! Så funkar jag, och så funkar min blogg. Ännu ett blogginlägg för den som orkar läsa;

Jag bläddrade just igenom gamla blogginlägg från när bloggen var färsk och jag kallade mig ”mammagris” som en hyllning till min mor. Jag var yngre, naivare och sorglösare. Jag hade nyligen brutit upp från ett långt äktenskap som trots att det hade många ljusglimtar slutade mycket, mycket illa och under en längre tid hade jag gjort mitt bästa för att mörka för omgivningen hur saker och ting egentligen låg till. Jag var fri! Världen var vacker, jag var tacksam för min nya chans och det enda som låg framför mig var oändliga möjligheter.

Det har hänt så mycket sedan dess, såna otroliga förändringar i mitt liv, ändå grundlades mitt nuvarande liv där och då. Jag ingick under den här tiden ett heligt förbund med mig själv och högre makter att jag från och med då aldrig mer skulle hamna i samma fälla; att leva ett falskt liv med bortförklaringar, ursäkter och ett ständigt ljugande för sig själv för att stå ut. Jag skulle vara ärlig mot mig själv, följa mitt hjärta och säga min mening.

I retrospekt kan jag utvärdera hur det har varit att leva på det ”nya” sättet…

Jag och exmaken kan numera åtminstone emellanåt kommunicera utan att vilja slita håret av varandra, trots att jag numera alltid säger exakt vad jag tycker och känner, och även om vi fortfarande har lätt att ryka ihop blåser det snabbt över så vi oftast kan enas runt det som är det bästa för våra barn. Tjejerna är glada när de åker till honom och glada när de kommer hem igen, så jag är faktiskt ganska nöjd med situationen där. Med tanke på hur det var under ”krigsåren” kunde man aldrig tro att det skulle kunna bli så pass friktionsfritt som det är idag.

När man strävar efter att vara ärlig mot sig själv måste man ju känna efter riktigt, riktigt noga vad man egentligen vill innerst inne, och det blev början på ett mer intensivt andligt sökande. Jag fick en ny syn på livet, ja det har jag ju berättat om många gånger här på bloggen. Insikten att vi är så mycket mer än det som är fångat i vår sårbara kropp, men att vi valt detta liv för att kämpa och utvecklas.

Kämpa har jag sannerligen fått göra, och jag har blivit äldre. Naiviteten och sorglösheten har tyvärr fått sig rejäla törnar. Det jag lovade mig själv 2005 har jag försökt att följa, med skilda resultat.

Att vägra hålla en fasad är inget som är populärt i alla lägen, det ska gudarna veta. Den som väljer den vägen ska veta att den inte är den lättaste. Jag var  definitivt mer uppskattad i vissa läger som mitt ”gamla” jag, när jag på ren automatik kunde klistra på mig ett falskt leende och jamsa med om i princip vad som helst för husfridens skull, hur jag än kände innerst inne. I bloggsammanhang kan man likställa det med att sitta och klistra in smileys och ”hihi:n” i texten, trots att man egentligen sitter och gråter. Under en period föll jag in i det där beteendet igen, fejkade bara för att jag var i ett sådant behov av uppskattning, men det kändes fel och var ett fegt agerande.

Sex år senare är jag fortfarande fullt övertygad om att den väg jag valt är den rätta, och jag tänker aldrig mer vika av. Tyvärr har vissa relationer försämrats dramatiskt, men på den ljusa sidan har flera nya, härliga människor med samma uppfattning som mig kommit in i mitt liv. Först och främst givetvis min underbara man, som är precis lika jobbigt ärlig som jag är, men även nya härliga vänner. Vilken befrielse att kunna vara exakt den man är 100%  med alla sina fel och brister, utan kompromisser, hemligheter och konflikter!

Jag har fått signaler om att det finns de som tror att jag tycker att jag är märkvärdig på något sätt, och jag uppmuntrar som sagt att man säger vad man tycker, men den uppfattningen är fel. Vi är ju alla bara små separerade enheter som egentligen tillhör samma ”massa”. Alla är lika viktiga, men alla påverkar också alla andra.

Jag kan tänka mig att det som misstolkas som självbelåtenhet är min önskan att förmedla hur stärkt och lycklig det går att känna sig när man är sann mot sig själv. Alla bekymmer försvinner inte, men det blir mycket lättare att tackla dem. Det bästa är att detta finns tillgängligt för alla som vill och vågar. 🙂

Vi är alla bara droppar i samma hav med samma möjlighet att skapa ringar…

Nu blir det ”Så mycket bättre” med E-Type. Jag gillar E-Type! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s