Månadsarkiv: november 2011

Villkorslöst?

Standard

Är vi kapabla till att älska villkorslöst i denna mänskliga skepnad? Jag menar, villkorslös kärlek innebär ju att det inte finns någonting som kan hota kärleken, inga svek som kan förändra känslan, inga materiella eller psykologiska ”kostnader” inblandade. Frågan kan tyckas enkel, men ju mer jag funderar på det, desto fler vinklar dyker upp. Jag har här försökt uttrycka en del av mina tankegångar runt frågan.

I de flesta mänskliga relationer tror jag att det är väldigt svårt, eftersom vi är sårbara varelser med behov av att ha någon att luta oss mot. Ytterst få klarar att leva helt ensamma, utan relationer till andra, och de relationerna måste då baseras på förtroende för att fylla sin funktion. För att klara av att älska en vän eller partner helt och hållet villkorslöst krävs en enorm styrka och förståelse, och jag kan i alla fall säga att jag inte helt och fullt är där än, och är tacksam för att det inte heller krävs av mig. Däremot är det en självklarhet mig och M emellan att det man gör för varandra gör man av kärlek, och att det därför aldrig krävs någon motprestation. Det låter kanske självklart, men för mig innebär det ett helt nytt sätt att tänka och känna.

Jag läste ett rätt roligt uttalade i ett forum, där liknande frågor diskuterades och en kille uttryckte att han nog i ärlighetens namn bara kände villkorslös kärlek mot sin katt. Det roade mig i och med att jag sett så många exempel på det, när ett djur blir upphöjt till något så enormt viktigt och betydelsefullt att det blir komiskt. Tänk bara på Lotto-reklamen där en excentrisk tant hävdar att ”katter är ju också människor”. Nu hamnade jag kanske utanför ämnet, men är kärleken till ett djur verkligen villkorslös, eller är svansviftningarna, lojaliteten, spinnandet och allt som vi tolkar som kärlek, den betalning vi får för att vi tar hand om djuret?

Barn då? De älskar man väl villkorslöst?  Det sägs ju i alla fall alltid så. Man slutar inte älska sitt barn för att det är besvärligt, och man förväntar sig inte några gentjänster för all möda man lägger ner för deras skull. Eller gör man det?

Har man outtalade förväntningar på sina barn? Och om man har det; är det faktum att man fullgjort sin uppgift och förr eller senare fostrat en människa som är kapabel att stå på egna ben belöning nog, eller krävs det mer? Krävs det på något sätt av barnen att de ska betala tillbaka genom att göra sina föräldrar till viljes på ett eller annat sätt? Och från andra spelhalvan: om man har haft en lycklig uppväxt med stöttande föräldrar, ska man då behöva känna att man står i tacksamhetsskuld till dem resten av livet? Att föräldrar har ett ansvar gentemot sina barn är det väl ingen som argumenterar emot, men har barn ansvar för sina föräldrar? Jag har sett och hört flera som uttryckt att de känner en  lojalitetsskuld till sina föräldrar, men det skulle ju innebära att kärleken inte alls är ovillkorlig trots allt.

I sanningens namn, hur många har inte någon gång fått höra eller uttryckt ord som ”är det här tacken?” eller ”tänk vad jag ställt upp för dig, och så gör du så här”?

Har omsorg ett pris, och går det i såna fall att köpa  sig fri?

Jag vill ändå hävda att ovillkorlig kärlek kan existera människor emellan, att det är något att sträva efter och jag tror de flesta föräldrar ser det som en självklarhet att älska och stötta sina barn förbehållslöst. Det tydligaste exemplet som illustrerar detta är den kärlek föräldrar till gravt handikappade barn visar. Barn som aldrig kommer att klara sig utan ständig omsorg och som kanske inte är kapabla till någon form att ”betalning”, inte ens i form av ett leende. Människor som tagit på sig dessa typer av uppgifter ser jag som oerhört beundransvärda och som fantastiska föredömen för alla.

Jag har bestämt mig för att sträva mot att älska mina barn villkorslöst, och jag hoppas jag kan uppnå mitt mål.

Jag och Lena Ph!

Standard

Eftersom jag fortfarande är mol allena, *suck*, är TV:n min bästa vän. Lena Ph är på Hellenius hörna, och jag gillar verkligen henne. Jag har aldrig köpt en skiva, sett en show eller letat klipp på YouTube, men jag har ändå en speciell relation till henne.

Hon är trevlig, duktig, snygg och sexig utan jätteboobs och ankläppar. Hon känns som en människa som jag skulle trivas att umgås med, och kvällens program förstärker känslan av en härlig människa med självdistans och humor.

Men det är inte därför det är jag och Lena! Nej, nej! Det är när det vankas karaoke som min Lena Ph-passion slår ut i full blom! Härliga tider när man får gasta på till en Lena-dänga!

Och jisses vad jag kände igen mig när hon pratade om sina svårigheter att kallprata och mingla. Kallprat är det värsta jag vet!  Det finns inget som stressar mig mer än när man ska gå runt och prata om ingenting med människor man knappt känner. Usch! Fruktansvärt! Om man är nykter vill säga. Med lite under västen går det betydligt lättare…

Boooring!

Standard

Alla barn är utflugna, och Magnus är på någon löjlig invigning i Ludvika. Att sitta ensam en fredagkväll suger riktigt rejält, trots Idol, brie och ett par glas vin.

Vem håller ni på i Idol förresten? Min favorit Amanda P åkte ut, och nu gissar jag att Amanda F vinner. Och hon är ju otroligt begåvad, inte tu tal om det, men jag misstänkte tidigt att jag skulle tröttna på hennes stil ganska snabbt.  Nu är jag säker, jag har tröttnat! Ändå är det nog hon som har störst chans att bli en framgångsrik artist av dem som är kvar.

Vad tror ni?

Amanda P dyker upp igen, det är jag övertygad om!

Tillägg bara några minuter senare: Moa! Vilket framträdande! Fick mig att fälla några välbehövliga tårar.

Boktips!

Standard

Den här boken, och dess uppföljare, sträckläste jag i somras. Om man är bergfast i sin tro att det inte finns någon själ, att reinkarnation är fantasier och att döden är slutet kan ni helt och hållet strunta i den här boken. Alla andra tycker jag ska läsa den! Otroligt intressant, fascinerande och trösterik, speciellt för alla som mist någon de älskat eller är rädda för vad som väntar på andra sidan. Döden är bara början! Kärleken och förståelsen är oändlig!

Själarnas resa - Fallstudier om livet mellan liven (pocket)

Motsägelsefulla ”profeter”

Standard

Som ni säkert vet är jag mycket intresserad av andlig utveckling, och det gäller i högsta grad även min man. Som tonårsdottern sa häromdagen;

– Ni är så flummiga att man smäller av! Ni borde gå i terapi eller nåt!

Men hur mycket vi än funderar uti livets stora frågor drabbas vi ändå av parkeringsböter och nageltrång, så våra fötter fortsätter stå stadigt på jorden även om huvudena kan vara uppe i det blå.

I alla fall så har jag på sista tiden sökt igenom sidor på nätet efter sidor om nyandlighet, den nya tiden, energihöjningen etc. etc. Det finns väldigt mycket bra och intressant att läsa för den intresserade, men samtidigt vill jag protestera mot en viss falang inom allt detta och det är en del av dem som  kallar sig saker som ”ljusbärare”, ”ljusets barn” och liknande.

Om man kallar sig ljusbärare i den mening att man vill sprida ljus och kärlek till sina medmänniskor genom det kollektiva medvetandet är det fint och bra. Men, de som hänger allt mer i forum där den ena ska överträffa den andre i fantastiska kanaliseringar och utger sig för att vara någon slags profeter ger mig negativa vibbar. Vissa säger sig ha blivit ”utvalda” och ska starta center och liknande. Det leder i alla fall in mig på känslor som elittänkande,  sektstruktur och prestationskrav och känns helt tvärtemot den uppfattning jag har av vart vi är på väg.

Alla har sina läxor att lära, sina uppgifter att utföra. Om vi gör det medvetna om vår själsliga utveckling eller ej gör i praktiken ingen skillnad, om handlingarna och agerandet är desamma. Den som aldrig har hört talas om Gud eller förnummit andliga väsen kan göra minst lika mycket nytta i livspusslet som en som studerat varje bok i ämnet och övat upp sina förmågor. Oavsett vad man kallar sin inre röst som samvete, meddelande från sitt högre jag eller tecken från Gud är det lika äkta och sant. Kärlek är kärlek, oavsett om man är medveten om källan eller ej.

Och sist men inte minst angående kanaliseringar oavsett om man utför dem själv eller får dem presenterade av andra; man kanske inte ska tro allt man ”hör”. Kritiskt tänkande kan vara på sin plats även om ordet kommer från en annan dimension. Allt är inte guld som glimmar…

Det är synd om människorna!?

Standard

Jag läser en hel del kändisbloggar, och även en hel del bloggkommentarer. Bloggarna läser jag givetvis för att de roar mig, kommentarerna läser jag för att… ja varför egentligen? Precis som i musikvärlden, sportvärlden eller i princip vilken sfär som helst där personliga preferenser spelar in spyr folk ut elakheter över oväsentligheter. Ibland känns det som rena krigszonerna.

Det tycks inte spela någon roll vad som skrivs, allting går att spotta på. Att vara för lycklig och framgångsrik sticker givetvis i ögonen. Om man beskriver tunga perioder är man antingen bortskämd och gnällig, eller så kan man lika gärna göra lidandet kort genom att ta livet av sig. Vågar man sig på att ha en åsikt är man dödsdömd. Att lägga sig på en vardagsinformativ alternativt komisk mellannivå är som att be om kommentarer om att man är dum, ful och ytlig och att det är lika bra att ta livet av sig. Är man för duktig är man en självbelåten idiot som kan ta livet av sig, och erkänner man sina brister kan man, ja det är lätt att gissa, givetvis lika gärna ta livet av sig.

Jag minns när jag var 11-12 år och bara äääälskade den norska pop-gruppen A-ha. Sångaren skulle jag definitivt gifta mig med bara jag blev gammal nog. De var bäst, bäst, bäst och ingen annan grupp kunde komma i närheten. Rentav var det så att alla andra pop-grupper som ”konkurrerade” med mina favoriter var fula, dåliga, töntiga och värdelösa i största allmänhet. Kanske tyckte jag också att de lika gärna kunde ta livet av sig, men det har jag i så fall förträngt.

Säkert känner de flesta igen sig i den här idoldyrkan från ungdomen och kan skratta åt det i efterhand. Som nästan-tonåring och några år efter det är man ju inte så kaxig innerst inne, utan en liten osäker person som söker tröst i att identifiera sig med eller drömma om fiktiva mediapersoner. Hade Internet funnits då hade jag säkert skrivit både vackra ord till ”min” grupp och passat på att näthata de andra fjantarna lite lätt.

Näthatet har debatterats i olika forum, och man försöker stoppa de grövsta överträdelserna genom att tex ta bort möjligheten att kommentera anonymt, moderatorer, kommentarsfilter etc, och det hjälper säkert i viss grad. Jag är dock mer intresserad av vad som driver en vuxen människa att sitta och skriva elakheter till personer de inte känner.

Är det människans sanna natur som glimtar fram när det finns möjlighet att gömma sig bakom ett anonymt alias?

Är det många vuxna, välputsade fasader som döljer små, rädda 11-åringar?

I ett allt mer elitistiskt samhälle där ytterst få, om ens någon, känner att de kommer i närheten av den retuscherade idealbilden av den lyckade människan, känns det kanske relativt oskyldigt att ta ut sin frustration på någon av de ”perfekta” människorna på nätet?

I ett land där klassklyftorna växer och allt fler blir allt fattigare väljer man kanske att släppa ut en del av sin ilska på någon som känns oåtkomlig och osårbar?

Är irritationen över småsaker ett sätt att avleda tankarna från större, svårare problem?

Förklaringarna är säkert många, men oavsett vad som ligger bakom är utvecklingen skrämmande, och näthatet som fenomen är troligen inget isolerat problem, utan en avspegling av någonting större.

Jag är nog ändå rätt glad att jag inte är en kändis, mitt nässkinn är inte tjockt nog…

Snäll?

Standard

En släkting till mig skrev en intressant fråga på Facebook häromsistens som handlade om karma. Hon undrade om man fick god karma av att göra goda handlingar medvetet, eller om det bara är de omedvetna som ”gills”. Jag har funderat på det där och kommit fram till följande;

Självklart ger medvetna goda handlingar god karma, OM de är uppriktiga, utförda av kärlek/omtanke och att man inte förväntar sig att den hjälpte på något vis ska återgälda eller på något sätt stå i skuld gentemot sin välgörare. Sann omtanke ska nämligen inte kosta någonting.

Jag funderar just nu också mycket på det här med att vara ”snäll”. När är man egentligen snäll?

Om en person man bryr sig om behandlar en annan person som man också bryr sig om illa, och man väljer att låtsas som ingenting, är man snäll då?

Om personen som behandlas illa är ett hjälplöst barn, och man låter det fortgå för att man inte vill ”lägga sig i”, är man snäll då?

Den sista frågan har jag lättare att besvara, det kan bara inte vara snällt att blunda och tillåta barn utstå kränkningar. Detta är ju även ett aktuellt ämne, då det talas allt mer om mobbing och kränkningar i skolan, och jag tycker att det är bra att det kommer upp. Tyvärr är detta något jag känner att jag gjort mig skyldig till tidigare i livet, inte som aktiv utan som passiv, och det är något som jag skäms för. Jag har bevittnat kränkningar  utan att göra ett skit. Min enda ursäkt är att jag var för ung och osäker för att våga göra något åt det.

Den första frågan är mycket mer komplicerad. Hur mycket ska man lägga sig i? Ska man lämna människor att lösa sina egna uppgifter, gå sin egen ”skola” och därmed ge dem chansen att utvecklas? Eller ska man säga vad man tycker till den som gör fel,  och/eller göra vad man kan för att stötta den utsatte personen för att förhoppningsvis få dem att inse att något är fel? Även detta kan tyckas vara en enkel fråga, men i praktiken har jag upptäckt att det inte alls är det då det finns de som inte vill inse att de faktiskt blir illa behandlade, speciellt inte om de är i en kärleksrelation. Att över huvud taget nämna att något skulle vara fel kan orsaka mycket negativa reaktioner mot en själv. Ska man fega ur eller riskera att få ta en smäll? Ska man riskera relationen med såväl förövare som offer eller helt enkelt sköta sig själv?

Ju mer jag funderar på begreppet ”snäll”, ju fler frågor dyker upp. När jag var liten blev jag ofta kallad just snäll, därför att jag ständigt bar på en oro att vara till besvär eller göra någon ledsen. Men tyst och foglig behöver ju inte betyda snäll, eller?

Jag har långt kvar till pudelns kärna, men jag närmar mig allt mer tanken att feghet och passivitet snarare drar mot elakhet än godhet.

Nu var det länge sedan jag skrev, och kanske är det svårt att få några kommentarer, men om någon har några tankar kring det här vill jag gärna höra era åsikter.

Lite rörd…

Standard

Jag blir lite rörd när jag går in här efter flera veckor, och ser att det är besökare som letar sig hit varendaste dag för att se om jag skrivit något nytt. Och skrivklådan börjar faktiskt komma tillbaka, så det finns stor möjlighet att jag kommer igång med skrivandet igen inom en snar framtid.

Idag ligger jag hemma och är lite krasslig, och det finns stor risk att jag blir hemma imorgon också, så det kanske blir lite skrivet om andan faller på. I övrigt är jag inne i en andligt sökande period igen, tänker och läser mycket. Mycket snurrar i huvudet, men tankarna är svåra att formulera i ord…

Jag återkommer!