Duktiga jag!

Jag trotsade min inre lathet idag igen och tog ett träningspass. Känner mig mer än nöjd och mår som en prinsessa! Och så knorrar magen lite lätt precis som den ska göra den här tiden.

Jag har aldrig bantat, men jag har ett vikttips som alltid fungerat för mig., och det är att låta bli att äta på kvällarna. Så snart jag tycker att det blivit för mycket av det goda, som nu,  återgår jag till rutinen att lägga mig lite hungrig. Gör jag det behöver jag inte tänka på vad jag äter under dagarna, denna lilla grej räcker. Det är inte precis som att kilona rasar, men det ska de ju inte göra heller. Om det funkar för alla törs jag inte uttala mig om, men för mig är det en bra metod för att den är så himla enkel.

Annonser

Tuppmamma??

Jag är sannerligen ingen orolig hönsmamma, snarare motsatsen. Vad heter det? Tuppmamma?

Att en unge dunkar ner tandraden i bassängbotten är ju ingen fara! Eller?

Jag tyckte nästan det var lite genant först när jag beställde en akuttid hos tandläkaren, ungen klagade ju inte ens och lite hackiga tänder har ju ingen dött av. Det visade sig dock att skadan var lite värre än jag trodde. Fyra tänder har fått en sån tjong att de nu är ”mobila”, och dottern har fått förbud att använda framtänderna  i två veckor. Lilla, tappra Elina låg lugnt och stilla i stolen under behandlingen där hon fick tänderna ifyllda med plast, röntgade och slipade. Hon tyckte det hela var en baggis och att det var riktigt skönt att bli pillad på tänderna.

Jag har sagt det förut och säger det igen; HON ÄR INTE LIK MIG! Jag kallsvettades och hyperventilerade men dolde det (?) bakom en lugn, leende stabila-mamman-fasad.

När jag var liten hade jag kassa mjölktänder men var redan då hysteriskt rädd för tandläkaren. De sövde ner mig och drog ut gaddarna, och jag glömmer aldrig känslan av att vakna upp omtöcknad och  förvirrad med blod och slem rinnande ur munnen. Det gjorde mig inte direkt mer positivt inställd till tandläkare.

.

Elina ska på återbesök om några veckor, och då har tänderna förhoppningsvis rotat fast sig igen. (Och jag har hunnit förbereda mig mentalt).

Apropå tänder…

Vi var på Aquanova idag med ungarna, och det är ju alltid kul! Tyvärr blev Elina lite överentusiastisk när hon övade dykning, och dök med full fart rakt ner i bassängbotten och lämnade en bit av sina framtänder kvar i vattnet. Ingen större incident, hon hade inte ens speciellt ont, men framtänderna är skadade och det blir till att ringa och boka tid hos tandläkaren imorgon. Själv är hon vid gott mod då jag intalade henne att när tänderna slipats till kommer hon att ha de jämnaste, finaste tänderna i familjen.

Ärligt talat krävs det inte så mycket för att få de snyggaste tänderna i den här familjen, men det talade vi naturligtvis inte om. Själv hade jag så kallade ”charmigt” sneda framtänder som blev allt ocharmigare ju mer visdomständerna tryckte på. Amanda har ett överbett extraordinaire som ska justeras när hon blivit större, och Magnus (som alltid ska vara lite märkvärdig) hade sex tänder för mycket som liten och fick genomlida många år med tandställningar och otaliga tandläkarbesök. Simon vägrar hittills att släppa taget om mjölktänderna, så hans öde är ovisst. Efter dagens incident måste vi därmed utnämna Sanna som segrare i tandkampen, vilket är tur eftersom hon ska bli kändis. Hur hon ska bli det är ännu lite oklart, men förhoppningsvis ger det sig med tiden.

Sanna är för övrigt är en stor beundrare av Andreas Carlsson i Idoljuryn , mannen som gav tandblekningen Unnatural White ett ansikte.

Nytt år – nya förutsatser!

Jag har alltid gillat den mörka, kalla tiden fram till jul. Det är den enda tiden på året det är helt accepterat att hålla sig inomhus, vara slapp och slö och äta hur mycket godsaker man vill. Alla vet ju att det inte är någon idé att försoka komma i form före jul, så då kan man ju lika gärna passa på att svulla riktigt ordentligt. Härliga tider!

Nu när jag sitter här i soffan efter helgerna, med en degig mage som närapå lägger sig över laptopens tangentbord, poppar mitt favoritcitat av Shakespeare upp i huvudet; ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över”. Inte för att det var ett genomtänkt beslut att käka upp sig så in i bängen, men dock – eftertanken har kommit ikapp mig och jag inser i min kranka blekfethet att det kommer att krävas en hel del för att återställa figuren till normalläge inom rimlig tid.

Nåja, friska tag och ny beslutsamhet är vad som gäller framöver! Igår tog jag mig några km på löpbandet, och idag tillbringade vi några timmar i pulkabacken, där jag frivilligt agerade ”kälkuppdragare”. Två kilo kroppsvikt ska bort helt och hållet, och ytterligare några ska omvandlas från fett till muskler.

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Underbaraste underbara…

Magnus är på väg hem till Sverige, och vid gott mod trots att han än en gång knackade på porten hos Sankte Per igår. Jag har ringt och ringt, mest för att jag behöver höra hans röst och för att han aldrig sinande optimism håller mig uppe. Hur kan man vara så stark? Ofattbart!

Men nu jäklar ska vi se till att få hjälp! Magnus läkare blev sjukskriven för flera månader sedan, och ingen annan verkar ha velat ta tag i fallet. Det har varit helt omöjligt att ens få ut ett sjukintyg för de få dagar han inte kunnat jobba! Och utan sjukintyg inga utbetalningar från Försäkringskassan, så det har bara varit att jobba på som vanligt och hoppas på det bästa. Resultatet kom igår!

Rekordet var ändå förra sommaren, när Magnus mådde riktigt, riktigt dåligt och låg isolerad på medicinkliniken. Alla värden var åt helskotta, han hade ont i sina inre organ, kräktes upprepade gånger och hade hög feber som inte ville ge med sig.  Veckorna innan hade han krampat flera gånger, och vi var väldigt oroliga. Till saken hör att han sedan länge har problem med njurarna, hade en mycket underlig färg i ansiktet under dessa dagar, samt att han oftast blir illamående och vill kräkas innan kramperna börjar. På femte dagen kom en läkare som vi inte sett förut och förklarade att de inte kunde se några samband, att Magnus helt enkelt var förkyld och kunde åka hem! Hade jag inte själv varit där hade jag inte trott på det själv, men det är dagens sanning!

Hör ni neurologen på Falu lasarett; Se till att min älskling får vård! Skicka fallet vidare om ni inte rår på det! Vi har inte tid att vänta medan ni kliar er i huvudet!

Men vad är detta??

Jag är som jag tidigare skrivit nästan alltid trött, även om jag brukar kämpa på och göra det jag ska ändå. Men nu är jag så trött att jag nästan är lamslagen.

Vi blev hemma idag då Elina hade magbesvär imorse. Eftersom det går magsjuka vågade jag inte ta risken att köra mitt vanliga ”gå till skolan och så får ni ringa om det inte blir bättre”. Det blev bättre, snabbt! Men det var ändå tur för mig att vi var hemma, för jag vet inte om jag hade fixat att jobba idag.

Större delen av dagen har jag legat halvt avsvimmad i soffan. Att lägga ett pussel med ungarna sög fullständigt musten ur mig, sen sov jag ett tag igen. På eftermiddagen ryckte jag upp mig något, och vi fixade en del ärenden på stan, men nu är jag sovtrött igen.

”Nu är mamma trött!” konstaterade Amanda i bilen tillbaka när hon märkte att jag inte riktigt hängde med i konversationen längre. De har börjat vänja sig vid en mamma som säckar ihop och måste vila stup i kvarten.

Jag blir så deppig av att vara så här trött. Hade jag varit mitt vanliga jag hade jag packat flyttkartonger av hjärtans lust nu, för egentligen är jag ju så himla glad och förväntansfull. Och stundtals är jag just sådär lycklig och ivrig som jag ”ska” vara, men så tar tröttheten över…

Det värsta är att jag börjat få ”hjärndimma”, och det oroar mig. På väg till Rättviks marknad i lördags kunde jag för mitt liv inte minnas hur infarten till Rättvik ser ut och hur jag skulle åka. Och det har hänt att skallen varit så borta att jag inte förstått vad ungarna säger när de pratar med mig.

Är det de senaste årens turbulens som kommit ikapp mig? Är det den ständiga stressen som börjar ge effekt? Är det hormonell obalans, mineralbrist eller har jag fått någon sjuka?

Om några veckor ska jag till vårdcentralen för hälsoundersökning. Jag hoppas bara att jag får ett bättre bemötande än förra gången. Något är fel, och jag måste få veta vad det är!