Flera gånger de senaste dagarna har jag påbörjat ett blogginlägg, som sedan hamnat i papperskorgen. Det blir liksom inget av det just nu, jag känner mig bara underlig till mods, utan egentlig anledning. Jag känner mig hudlös, överkänslig och labil. Jag suger åt mig allt jag hör och läser om sorg och elände och bär hela världen på mina axlar. Emellanåt pyser en del av de negativa känslorna ut och påverkar omgivningen. Idag har jag tex fått ett galet överdrivet vansinnesutbrott över en trilskande gräsklippare. Jag har gått omkring och känt mig allmänt värdelös, hopplös, avskyvärd och totalt ovärdig någon som helst kärlek. Dumma, destruktiva tankar och tårarna har legat på lur mest hela tiden. Och det är inte ens den tiden i månaden!
Jag har det så bra, så bra, med allt att vara tacksam för, och just ingenting att klaga på. Ändå kommer den här galenskapen över mig. Grubblerier över livets skörhet, en känsla av att inte orka med vardagens umbäranden och en stark längtan att rymma iväg med mina nära och kära till en kravlös tillvaro övermannar mig.
Att frisk och kry gå omkring och vara melankolisk i Sverige, i min egen trädgård, en vacker höstdag, i sällskap av älskade mannen och glada, friska barn känns så onödigt, bortskämt och dumt. Jag skäms verkligen, men tyvärr gör det inte saken lättare.
Nåja, nära till känslorna har jag alltid haft, på gott och ont, och jag vet ju att det går över tids nog. Med åren har dessa dalar blivit lättare att hantera, dels då jag kan se det för den tillfälliga svacka som det faktiskt är, dels för att jag nu vet att det inte bara är av ondo. En fördel men det här gråtmilda, hudlösa tillståndet är att det också lämnar en dörr öppen för andra typer av känslor, som upplevs starkare än någonsin annars. Jag hade ett sånt riktigt ”moment” ikväll;
Barnen ville ha med mig på en cykeltur, och trots att jag lika gärna hade suttit kvar i soffan i min patetiska självömkan blev det av. Vilken tur att det blev det, för det var ljuvligt! Frisk, men ändå behaglig höstluft, solnedgången som färgade himlen och fullmånen… ja det var så skönt och vackert. Och mitt överkänsliga jag söp in all ljuvligheten, och ville gråta över naturens skönhet och över mina barns livfullhet, glädje och vishet. Och när vi cyklat nästan hela rundan och närmade oss hemmet kom världens underbaraste man oss till mötes, vacker och leende i skymningsljuset. I det ögonblicket upplevde jag extraordinär lycka. Den sortens lycka som känns i varenda cell i kroppen, som nästan får hjärtat att explodera i bröstet och ger en känsla av berusning.
Och jag ville åter gråta, men inte längre av hopplöshet…
Åsas space 